Jag är antingen eller. Antingen så glad att det spritter i hela kroppen eller så har jag hela världen på mina axlar. Ingen mellanmjölk här inte!

Fast vem sa att man måste vara på ett visst sätt egentligen? Vem sa att man måste vara perfekt för att livet ska trampa vidare och bli som man önskar? Jag tror inte på någonting sånt. Jag är ett livs levande bevis på att man kan göra precis tvärtom - och ändå vara riktigt, riktigt lycklig.

Igår när jag satt och grinade så att snoret rann bestämde jag mig för att åtminstone försöka. Jag ska försöka att vinna över mina hjärnspöken om att jag inte kan. Jag kan allt om jag så vill! Jag kan få andra att skratta, jag kan vara ensam med mig själv och tycka om det, jag kan strunta i om någon slänger en taskig kommentar i mitt ansikte. Och jag kan fan ha ett 9 till 5 jobb utan att låta mina berg-och-dalbaneliknande dagar gå ut över det.

Hör ni det allihopa? Och vet ni varför? För att jag vill.

Sen ligger jag där och grämer mig över alla saker jag någonsin har gjort fel, eller inte gjort alls. Jag minns när en djävulens avkomma fick mig att släppa taget om hela mitt liv och allting i det bara av att knäppa med fingrarna. Den där sjuka jävla människan, tänker jag och biter mig i underläppen för att inte skrika rakt ut.

Men det är längesen nu och även fast jag hann ångra mig tusen gånger stod jag inte bredvid henne på studentfotografierna. Jag var för trasig efter den sommaren. Jag orkade knappt fortsätta leva när jag kom hem från Marstrand. Jag orkade inte ens tänka.

Jag släppte min dröm om att skriva, mina tankar om att aldrig vara beroende av någon annan. Jag släppte min allra bästa vän och det kommer jag ångra tusen gånger om och om igen tills.. Jag vet inte. Jag vet verkligen inte."

- Vänta på älsklingen som är hos husläkaren (tusse då..)

- Åka iväg och trängas på GC

- Ta bilen med alla julklappar till mamma och Roger i Lövstalöt
- M Y S A!

Jag och Lizas fina Vilmer

Simon såg nöjd ut och tänkte nog "det där är min tjej, det" när jag stolt poserade framför resultatet. Med ett leende från det ena örat till det andra.

Kiss and hug!

Jag känner mig ganska lugn men vet att det kommer bli stressigt som sjutton. Den tjugotredje är det uppesittarkväll och övernattning hos mamma och Roger. Bingo lotto är grejen. Simon får säga vad han vill (även fast jag tror att han gillar det).

Som när jag ska ringa viktiga samtal; finns det någon möjlighet att någon annan kan ringa - då får den ringa! Annars klarar jag mig galant. Samtal, möten, att be om saker, konfrontationer.. Jag är supertuff om jag verkligen måste.

Simon däremot, han har ingen skam i kroppen när det gäller något. Han skulle kunna fråga varför han får 20 kronor tillbaka i växel istället för 30 som han ska ha, utan att röra en enda obekväm min. Jag står bredvid och vill sjunka genom marken. Jag tänker "vem fan säger till om en tia? EN TIA!" och blir nästan lite sur på honom när vi går ut.
Han säger att det är principen, att ingen någonsin kommer att få snuva honom på något - om det så är en ynka tia.

Ibland vill jag vara lite mer principfast. Lite mer bestämd och exakt säker på vad jag vill i precis varenda läge. Jag vill inte säga "såhär är det!" och sedan gradvis ändra det lite i takt med mitt mod.
Som det där med en vän till mig. Vi har det lite kämpigt nu. Kan man säga så? Det är inte uttalat fastän vi redan vet vad det gäller. Ändå är jag på väg att be henne tala ut varenda gång vi ses. Som för att lätta på min egen snara runt halsen, fast jag egentligen vill stryka under att det gäller oss båda två.

Jag behöver snö. Någonting som ljusar upp vardagen lite grann.

Snart ska jag och Simon iväg och äta middag hos min mamma. Ibland känns det som att jag inte vet om jag är rädd för att bli vuxen, eller om vuxenlivet är mindre sprudlande än ungdomen. Vi får se helt enkelt. Den som lever får se.

Tills vidare ska jag längta till jul och nyår..

En timme gick och det började dunka lite lätt i armen. Sköterskan sa att jag skulle känna av den muskeln så jag tänkte inte så mycket på det. Fortsatte att titta på tv.

Sen började jag bli hängig, yrslig, trött och darrig. Fick ont i hela kroppen och smärtan i armen skenade iväg. 10 av 10 på "kan du säga mellan 1 och 10 hur ont du har"-skalan. Rummet blev vimmelkantigt och timmarna gick utan förbättring. Sen däckade jag. Och här sitter jag, nästan 30 timmar efter, och mår skit.

Som tur är har jag en så fin pojkvän. Fina, älskade Simon. Som kommer hem efter jobbet med skagensmörgås, godis och fruktsoppa till sin mer-död-än-levande flickvän.