ETT ÅR
KRAMAR
ALL MIN KÄRLEK
Till mamma
Livet är en gåva och vi vet inte hur lång tid vi har på oss. När du inte längre finns här med mig, när dina steg tystnar, kommer jag uppskatta dig mer då? Finns det saker som jag inte kommer på förrän efteråt? Saker jag borde sagt, låtit dig veta, delat med mig av.
Jag önskar att jag en dag kan få ord på min uppskattning och hur mycket du påverkar mig. Att du driver mig till att gå framåt för att lyckas. Hur mycket jag älskar dig. Fläta samman orden så att du skulle förstå. Fast bara kanske, jag vet inte ens om jag själv förstår.
Jag är egentligen alldeles för självkritisk. Jag är säker på att det jag skriver aldrig skulle få någon att häpna och allra minst dig. Mitt språk är ju lika vardagligt som vilket regn som helst. Ibland önskar jag att jag kunde förmedla en enda känsla av det jag känner. En enda. Den villkorslösa, kravlösa, gränslösa kärleken som bor inom mig.
Det skulle falla sig så naturligt, gå ihop som ljuv musik. Orden skulle smaka sött i munnen, få håret att resa sig på armarna. Alla som någonsin har älskat skulle känna igen sig i mina kloka meningar.
Därför hoppas jag så innerligt att du får vara med mig länge, länge till. Så att jag kan växa och förbereda mig, så att allt det där en dag bara ramlar ur mig. Som ett vattenfall av allt det jag vill att du ska veta.
En vacker dag kommer jag lyckas berätta för dig hur mycket jag avgudar dig. Då kommer du känna dig änglalik. Precis så som jag ser dig. Just nu har jag bara inte så vackra ord.
All min kärlek
Från Elin
ALL MIN KÄRLEK
2009
Ibland kan jag känna mig skjuten åt sidan, sviken och bortglömd. Jag saknar dig så att det gör ont i mig och undrar ofta Hur du kan vara lycklig som det är nu. Jag känner mig inte hel, det är en pusselbit som saknas, ett hål inom mig som skaver av längtan.
Jag har dagar då allting kommer ifatt mig, då jag inte kan stå ut med tanken på att vi har hamnat såhär långt ifrån varandra. Det är svårt att inte vara självisk när man inte vet var man ska vända sig. Men jag är inte arg på dig. Jag kan inte vara arg på dig.
Du gav mig så mycket under de där jobbiga åren, lärde mig att hur hårt jag än faller så hamnar jag snart på fötter igen. Du har tröstat och torkat tårar, ställt upp och sagt otaliga gånger att jag är vacker och unik – hur annorlunda det än må kännas.
Jag har kastat så mycket i ditt ansikte och du har fått utstå så mycket ont pågrund av mig. Du har blivit arg, så arg att du har sagt åt mig att dra åt helvete. Men vad trodde jag? Du är ju trots allt mänsklig och hur heroisk du än är i mina ögon vet jag med säkerhet att du inte är gjord av sten.
När det har varit som värst har du ändå alltid påmint mig om att det inte är lätt att förändras med förbundna ögon. Vad jag än har gjort och sagt har du aldrig kastat det tillbaka på mig i efterhand.
Hur skulle jag kunna vara arg på dig då?
Allt det där hände för så längesen. Det känns nästan som en evighet och jag har vuxit så mycket, blivit stark och klok. Det är många som vänder sig till mig när de har jobbiga perioder i livet just därför. Allt det är pågrund av dig, allt pågrund av att du har givit mig så pass mycket av dig själv.
Därför är det oklart för mig nu, hur ska jag kunna växa och fortsätta på samma spår när jag inte har dig att vända mig till? Vem ska jag kunna sätta mig bredvid och – nästan utan att behöva yttra ett ord – få svar på de frågor som jag grämer mig över?
Du har ju alltid funnits tillgänglig. Jag har aldrig behövt vänta på att få prata med dig och glömt bort vad det var jag ville säga när du väl står där. Kanske har det varit fel av mig att ta dig så pass för givet, för nu när våra liv har gått åt olika håll inser jag att det som är enklast att älska gör ondast att förlora.
All min kärlek.
Från Elin