Jag är antingen eller. Antingen så glad att det spritter i hela kroppen eller så har jag hela världen på mina axlar. Ingen mellanmjölk här inte!

Fast vem sa att man måste vara på ett visst sätt egentligen? Vem sa att man måste vara perfekt för att livet ska trampa vidare och bli som man önskar? Jag tror inte på någonting sånt. Jag är ett livs levande bevis på att man kan göra precis tvärtom - och ändå vara riktigt, riktigt lycklig.

Igår när jag satt och grinade så att snoret rann bestämde jag mig för att åtminstone försöka. Jag ska försöka att vinna över mina hjärnspöken om att jag inte kan. Jag kan allt om jag så vill! Jag kan få andra att skratta, jag kan vara ensam med mig själv och tycka om det, jag kan strunta i om någon slänger en taskig kommentar i mitt ansikte. Och jag kan fan ha ett 9 till 5 jobb utan att låta mina berg-och-dalbaneliknande dagar gå ut över det.

Hör ni det allihopa? Och vet ni varför? För att jag vill.