Ps. Det är konstigt hur fnittrigt kär man kan bli egentligen. Simon ligger och pluggar och när jag vänder mig om mot honom börjar jag le med en gång. Det här slår alla tiotusen förälskelser jag någonsin har haft, jag har aldrig känt såhär för någon förut. Ds.

PUBLICITET. Först vill jag bara stryka under att jag verkligen inte syftar på någon med det här inlägget, vad man än kan tänkas tro och det är helt sant. Det här är mina tankar och jag kände spontant att jag ville skriva lite om det idag.


Ibland när jag tänker efter kan jag tycka att mycket ska man kunna hålla för sig själv, det är inte meningen att alla ska veta allt om mig för att jag har en allmän blogg. Jag började fundera kring det här när jag insåg hur mycket man egentligen berättar för dem man har omkring sig. Nu menar jag inte i första hand skitsnack utan mer privata händelser i ens liv. Det ska alltid pratas om allting, man måste hela tiden ventilera och höra andras åsikter.

Jag minns en gång när jag och en föredetta vän hade ett jättebråk. Det mesta var ömsesidigt och ingen var värre än den andra när vi diskuterade, vi sa upp kontakten efter det och jag tänker inte gå in på vad det handlade om. Det är utrett idag och jag vill inte riva upp gamla sår genom att skriva om det, jag använder det bara som exempel.
        I alla fall, hon valde att go public och skrev om allt i sin blogg. Hon nämnde inte mitt namn, men 90 % av alla som läste förstod förmodligen att det handlade om just mig.
        Jag tänkte herregud, har hon verkligen så stort behov av att svartmåla mig och göra sig själv till ett offer för att folk ska tycka synd om henne? Jag minns att jag fick kommentarer av hennes vänner om att jag var så hemsk, att jag var en dålig människa osv. när hon egentligen var precis lika delaktig som mig i det hela. Hon är precis som jag ganska duktig på att skriva och vinklade mycket till sin fördel, kanske utan att tänka på det.
        Jag valde till slut att skriva ett inlägg där jag klargjorde och gav lite rätsida på en del saker, mot min vilja! Jag vill väl fan inte att hela Uppsala ska veta om att jag bråkar med någon som en gång var min bästa vän, och jag vill väl ännu mindre att det ska dras igång ett pajkastningskrig pågrund av det.

ALLVARLIGT NU.
Om man känner sig orättvist behandlad eller om man är ledsen över att ha förlorat någon, varför måste alla andra veta om det då? Egentligen! För om man tänker efter blir det alltid svårare att lösa om det förstoras och skrivs i omgångar öppet i en blogg. Något som inte går att lösa lär man ändå må ganska kasst över antar jag.
        Varför har man ett sånt enormt behov av att berätta för andra om allting negativt i ens liv? Är folk så pass osäkra i sig själva? Vem vill att ens liv ska liknas med Se&Hör och att alla ska kunna prata om vem man bråkar med, vem man stör sig på, vem man hatar och så vidare.

Det känns så högstadiet att göra så, att "tala ut" genom sin blogg. Fine om man nu vill ha fler läsare eller vad det nu kan tänkas vara, men tänk om.. Tänk om tjejen som skrev om mig valde att också skriva ut våra hemligheter? Eller bara rent skitsnack om mig? Tänk om hon verkligen ville göra mitt liv surt och svävade bort från ämnet och skrev om helt andra saker, bara för att göra mig ledsen eller arg?
       Då jävlar hade jag slagit ihjäl henne. På allvar. Det är bara småbarn som håller på så.

TUFF DAG. Ibland känns det så jävla tråkigt med så jävla mycket i den här världen. Vissa saker förändrar ens liv på nolltid och andra inte alls, andra saker påverkar en mer än annat och helt plötsligt ser man allting med lite andra ögon.
En kompis till mig blev påkörd av en lastbil i helgen och det gick inte bra med honom. En person som jag har suttit ute med i timmar och pratat om hur mycket problem och glada saker som helst, han åkte in till intensiven och kunde ha dött om det hade gått sämre. Det känns så jävla fan i helvetes jävla kuk fitta äckel bög hora skit. Jobbigt helt enkelt.
Sånt här händer ju verkligen en själv. Men jag sitter ändå och klagar över mina naglar, att mitt hår inte växer ut, att vissa människor retar gallfeber på mig och så vidare. Jag är så jävla oförskämd, jag borde uppskatta allting så mycket mer än vad jag gör.
Nu ska jag duscha. Då ska jag gråta. Jag får göra det idag. Jag får vara ledsen.

Idag fyller Simon 19 år. Grattis mitt hjärta! Min fina älskling som blev så snygg i tröjan han fick av mig. Jag tycker om födelsedagar, då får man äta smörgåstårta och sjunga. Man är också lite av en slav och klliar pojkvännen i håret hur mycket han vill.

Igår spelade jag och Simon TP mot Angelica och Micke. Resultatet blev 1-1 efter en revansch från min och Simons sida. Man kan mer än vad man tror faktiskt, jag trodde inte att jag skulle klara av en enda fråga men gjorde det visst. Vi kom inte i säng förrän halv fyra i natt och är aningen trötta igag. Det där gör vi om!