UTDRAG: MINNEN FRÅN FÖRR
"Jag kan inte.." Jag lägger ner gaffeln på bordet och tittar upp mot mamma. Hennes ögon är tårfyllda och underläppen putar utåt. Man ser att hon tycker så synd om mig att det gör ont i henne. Hon har suttit här med mig i över en halvtimme nu och jag har knappt rört maten. Eller sagt någonting.
Det är julafton och jag kan inte sitta med de andra under middagen. Deras ögon är överallt och jag känner mig så dum som bara tänker på vem som tittar på mig.
Alla runt omkring mig skulle någon gång undra tyst för sig själva ifall jag börjat äta igen eller om jag kommer kräkas upp maten efteråt. Eller när jag ska sucka, resa mig upp och lämna bordet utan att ha ätit. Det skulle jag inte stå ut med.
Det är julafton och jag kan inte sitta med de andra under middagen. Deras ögon är överallt och jag känner mig så dum som bara tänker på vem som tittar på mig.
Alla runt omkring mig skulle någon gång undra tyst för sig själva ifall jag börjat äta igen eller om jag kommer kräkas upp maten efteråt. Eller när jag ska sucka, resa mig upp och lämna bordet utan att ha ätit. Det skulle jag inte stå ut med.
Det susar i mina öron och jag sneglar mot stora rummet där alla andra sitter. Tittar dem på mig? Min moster möter min blick som hastigast och jag stelnar till i hela kroppen. Stirrar snabbt ner i bordet och försöker knuffa undan paniken. Utan att lyckas.
Mamma ser vad som händer och reser sig. Går fram till mig och säger någonting som jag inte uppfattar. Det låter som tusen forsar runt mitt huvud. "Kom nu gumman, så går vi ut och tar lite luft" säger hon milt och fattar armkrok. Jag kan bara följa med.
Dörren hinner bara stängas innan gråten kastar sig över mig. Jag får sätta mig ner för att den är så häftig. "Jag har varit så jävla duktig senaste veckorna, så förstör jag det idag" får jag fram mellan snyftningarna. Mamma drar mig till sig och stryker mig över håret.
Mamma ser vad som händer och reser sig. Går fram till mig och säger någonting som jag inte uppfattar. Det låter som tusen forsar runt mitt huvud. "Kom nu gumman, så går vi ut och tar lite luft" säger hon milt och fattar armkrok. Jag kan bara följa med.
Dörren hinner bara stängas innan gråten kastar sig över mig. Jag får sätta mig ner för att den är så häftig. "Jag har varit så jävla duktig senaste veckorna, så förstör jag det idag" får jag fram mellan snyftningarna. Mamma drar mig till sig och stryker mig över håret.
"En dag Elin, en dag kommer du hitta en väg ut ur det här." Hon tittar ut i mörkret och jag vill så gärna tro på henne.
UTDRAG: MINNEN FRÅN FÖRR
"Nej nej nej nej nej.. Snälla.. Aj aj aj aj.."
Yrvaken kastar jag mig upp ur sängen. Vad var det där? Jag sätter mina nakna fötter mot det iskalla golvet. Går mot min dörr och öppnar den, tittar ut lite försiktigt och försöker att urskilja några ansikten i hallen. Jag hinner knappt tänka innan det börjar igen. "Nej nej nej.. Aj aj aj aj.."
Flickan i rummet bredvid mig har anorexia. Hon ser ut som ett streck bredvid vem som helst, och då väger jag ändå bara 40 kilo. Jag har hört att hon tränar i smyg på nätterna trots att hon inte får. Springer på stället, gör sit ups och armhävningar.
Hon blir alldeles förtvivlad om någon kommer på henne med det där. Hon skriker att det gör ont bara någon nuddar henne. Ansiktet skrynklas ihop som ett russin och tårarna sprutar. Jag önskar att jag kunde gråta som hon gör. Det skulle kännas så skönt efteråt.
Någon går fram till mig och leder in mig till sängen igen. Jag har svårt att sätta fötterna rätt och snubblar nästan. Någon försöker säga mig något men jag ser bara munnen röra sig långsamt. Jag tror att min hjärna valde att somna om redan när jag gick upp.
Framför mina ögon spelas en film i ultrarapid. Det spelar ingen roll om jag blundar eller inte. Den handlar om mig, sittandes ensam i ett kalt rum. Utan fönster eller dörrar. Väggarna blir mindre för varje andetag jag tar. Men jag blir inte rädd, det är inte det som skrämmer mig. Det är ensamheten.
En dag vill jag berätta om allt det här för mamma, tänker jag och gråter mig till sömns.
UTDRAG: MINNEN FRÅN FÖRR
Visst gör det ont när dimman är tjock
Och du måste kämpa för varje andetag som kväver dig
Jag vet det
Men älskling håll ut
Du måste lova mig det
Visst gör det ont när kylan tränger tätt inpå
och inte ens dina stela armar kan hindra kroppen från att skälva
Jag vet det
rflow-x: hidden; overflow-y: hidden;">Men älskling håll ut
Du måste lova mig det
Visst gör det ont när själen skriker av förtvivlan
innan den ger efter och hettan spränger fram
Jag vet det
Men älskling håll ut
Du måste lova mig det
Visst gör det ont när livet klagar
När tårar inte kan torka
...
utan att torkas
Jag vet det
Det gjorde så ont att se hennes mörkbruna ögon så tomma och sorgsna. För ont. Vi var sjutton år och så nere på djupet att ingenting nådde ända in. Vi gömde oss inne på hennes rum, rökte i fönstret och trodde inte att någonting skulle förändras.
Jag vägde 39 kilo och hennes huvud var fullt av demoner. Precis som mitt. Hon följde med mig upp på akuten och jag följde med henne. Jag stod inte ut med tanken på att förlora henne. Så jag skrev och bad om ett löfte..
Visst gör det ont när dimman är tjock
Och du måste kämpa för varje andetag som kväver dig
Jag vet det
Visst gör det ont när kylan tränger tätt inpå
och inte ens dina stela armar kan hindra kroppen från att skälva
Jag vet det
Visst gör det ont när själen skriker av förtvivlan
innan den ger efter och hettan spränger fram
Jag vet det
Visst gör det ont när livet klagar
När tårar inte kan torka
...
utan att torkas
Jag vet det
Men älskling håll ut
Du måste lova mig det
UTDRAG: MINNEN FRÅN FÖRR
Bussen mot Gotsunda skenade framåt. Tove satt bredvid mig och bättrade på läppglansen. Jag var nervös. Snart skulle vi kliva av, gåen bit i mörkret och ringa ett samtal. Hoppa in i en bil och åka iväg, vända oss bakåt och plocka upp två spritflaskor. Flytta på några stulna högtalare innan vi kom åt dem. Räcka fram pengarna till killen i framsätet. Stanna, kliva ut ur bilen och gå tillbaka till busshållplatsen.
Jag var alltid lika rädd. Tänk om killen skulle få för sig att plocka fram en kniv, kräva alla mina pengar och mobilen. Tänk om han och hans kompisar hade velat åka in i skogen och våldta oss. Vi var inte direkt några kroppsbyggare på den tiden, jag och Tove.
Tillbaka i Björklinge skulle allting i snabbt. Drink efter drink som jag idag skulle klassa som kattpiss. Då var det inte smaken som räknades. Det var någonting annat och jag vill inte minnas det även fast jag aldrig kommer glömma.
Snart stod han där. Mitt framför mig och han började skrika. "Din äckliga jävla hora! Vad gör Du här? Du är så jävla vidrig! Försvinn ur mitt hus! Dra åt helvete! Jag vet att du är en tjej men jag är Såhär nära på att slå dig. Du borde ta livet av dig istället. Jävla slampa!"
Någon stod bakom mig, höll ett hårt grepp om mina armar. Lät mig inte springa därifrån. Min dåvarande pojkvän var så feg att han inte vågade säga emot sin egen bror. Till slut gjorde jag mig fri.
Gräset slog emot mina bara ben. Jag sprang tills luften i lungorna tog slut och skrek allt vad jag orkade. Skrek ut hatet. Svor att Aldrig låta någon göra mig så ledsen igen. Stängde av den vägen in till mitt hjärta.
Jag satte mig ner och tittade ut över ängen. Frös men orkade inte tänka mer. Snart skulle solen gå upp.
UTDRAG: MINNEN FRÅN FÖRR
Jag blev så tagen idag i skolan. Det grep tag om mig. Jag slungades tillbaka fyra år i tiden och kunde inte fokusera. För tänk. Tänk hur Ont det gjorde, hur jag inte kunde sluta göra mig själv illa.
Det är inget problem för mig att prata om men jag gör det väldigt sällan. Det har inte påverkat mig på något bra sätt alls. Bara lämnat fula spår efter sig.
Jag stod framför spegeln, såg in i mina röda ögon och undrade var det egentligen gick snett från allra första början. Väl nere på botten är det svårt att ta sig upp. Hur stark man än är. Det är på ett sätt så enkelt att vara svag och deprimerad. Det finns inga krav då, man Behöver inte göra någonting.
Det enda jag egentligen behövde göra var att möta mig själv för att bli bättre. Men jag flydde. Det kände jag i varenda liten nerv. För det var det enda jag var kapabel till. Jag orkade och ville inte möta det som gjorde ont inom mig. Istället flyttade jag smärtan till ett annat ställe där jag åtminstone kunde kontrollera den. Trodde jag.
Jag såg på mig själv. Alldeles för smal och blek, nästan vit i ansiktet. Livlösa ögon och fula, stora, tjocka sår på armarna. Den lilla gnista av liv som fanns kvar i mig hade gömt sig väl. Var fanns Elin någonstans, var hade hon försvunnit? Hallå?
"Du kan inte fly längre, Elin."
Jag bestämde mig just den sekunden. Det där var sista gången. Jag skulle inte ens nypa mig själv en gång till. Inte ta en enda sömntablett till om jag så skulle ligga och skrika efter dem. För om jag inte ställde mig upp och mötte mina problem med en gång skulle jag vara död inom en kort tid. Om jag inte stod ut med att ta det onda och sluta fly i att göra mig illa.. Då skulle jag tappa all verklighetsuppfattning och slänga mig ner för bron över E4:an.
UTDRAG: MINNEN FRÅN FÖRR
På bryggan med fötterna i vattnet och vinden vinande i vassen. Solen i ryggen och lite rufsigt hår efter en dag av upp-och-ner-ner-och-upp i vattnet. Röda, svidande, stamande kinder på grund av en solkräm som lös med sin frånvaro.
Hon hade ett puma armband i rosa som täckte handleden. Jag hade ett likadant. De var köpta på Thun´s. Som något slags bästis-armband. "Ta av er dem där när ni badar tjejer, det är ju svettband!"
Jag tänkte att jag aldrig skulle klara mig utan henne, att hennes ord alltid skulle behövas för att jag skulle kunna växa. Som balsam för min själ. Lovade att jag aldrig skulle låta det segla iväg.
Den veckan när bara vi två var hemma etsade sig fast mitt minne. Jag skrev i min dagbok: "Hon får mig att skratta från hjärtat. Det finns ingenting jag inte kan säga till henne. Världens finaste vän."
Jag började sakna henne från dag ett, visste att jag skulle ångra mig en vacker dag. Visste att varenda minne skulle förbli bevarat. Att jag flera år efter fortfarande skulle undra. Tänk om..
Jag visste att mitt ego till slut skulle lägga ner stridsyxan och komma tillbaka på bara knän. Bara, onda knän. Hur jag än gjorde och var i världen jag än valde att vända mig. Jag var säker på att sorgen i hennes blick skulle nå min och visa mig tvivel när jag svalde stoltheten och bad om förlåtelse.
Men då skulle det vara för sent.
UTDRAG: MINNEN FRÅN FÖRR
"Jag vet att du kanske kommer ta det här som en positiv sak nu men.. Erika sa att du har blivit sjukt smal."
Sjutton år. Om ni bara visste hur otroligt små de där vita byxorna är.
Nitton år. Samma linne som på första bilden.
Jag sken upp. Tappade nästan andan och blev hysteriskt glad. Det var knappt att jag orkade skratta, krafterna tog slut redan på första rasten. Några äpplen, bananer, knäckebröd och vatten på tre dagar är inte mycket att hänga i julgranen. Tänk att en sjuttonåring kan hamna i en så ond cirkel.
Ändå skämdes jag över att bli sådär glad. Jag visste ju att jag knappt var halvvägs mot mitt mål. Jag var fortfarande en tjockis och vad någon än sa så hittade jag alltid ställen där skinnet inte låg slickat mot kroppen.
Det gjorde så ont i magen den där dagen. Jag var tvungen att gå ut ur klassrummet flera gånger under den långa journalistiklektionen. Ibland för att bara krypa ihop på toalettgolvet, ibland för att jag behövde kräkas. Jag minns så väl hur jag såg ut i spegeln.
Mitt ansikte var blekt och kindbenen pekade utåt. Klänningen satt tight runt armarna och midjan som knappt var befintliga. Mina ben stack ut lite här och var och allting verkade tyna bort.
Jag såg dock annorlunda på mig själv då. Min spegelbild bara lurade mig och jag blev större hela tiden, det var jag säker på. Även fast jeansen redan börjat hänga trots att jag köpte dem en månad tidigare.
Sjutton år. Om ni bara visste hur otroligt små de där vita byxorna är.
Nitton år. Samma linne som på första bilden.
UTDRAG: MINNEN FRÅN FÖRR
Krasch! Hetlevrad som jag är slängde jag tallriken i golvet. Stirrade medan jag stegade ut ur köket i tystnad, spände ögonen i honom, släppte honom inte med blicken för en sekund. Hela situationen kändes overklig.
Jag låste dörren till mitt rum och kastade mig över telefonen. Jag förberedde inte samtalet någonting och hann inte lugna ner mig över huvud taget. "Varför har du inte sagt någonting?!" skrek jag och tårarna sprutade längs kinderna. "Jag hatar er!!" fick jag fram mellan de häftiga andetagen och slängde på luren. Rakt i mammas öra. Min pappas ord ekade fortfarande i mitt huvud.
- "Varför skiljer ni er inte bara då? När ni ändå avskyr varandra så mycket."
- "Vi SKA ju skiljas! Vi orkar inte med det här längre. Tänk att du kan förstöra så mycket, Elin!"
Jag var tolv år och fick det spottat i mitt ansikte mitt i ett bråk vid matbordet. Min egen pappa skyllde på mig och skrek orden till mig. Vi-ska-skiljas. Egentligen menade jag det inte, när jag sa att de vore bäst att gå ifrån varandra. Jag ville inte ha min familj delad i tu.
Pappa och mamma bråkade i telefonen, hon hade antagligen blivit tokig när hon fick veta att han hade sagt sådär. Jag stod inte ut. Ville bara iväg, bort ifrån pappa. Så jag smälle igen ytterdörren och sprang därifrån.
Min dåvarande pojkvän Viktor fick ett SMS och mötte mig halvvägs. Vi bodde bara fem minuter ifrån varandra. Ingen av oss visste vad som just hade börjat ta fart inom mig. Hade inte en aning. Kanske var det bäst så.
UTDRAG: MINNEN FRÅN FÖRR
Det blev inte perfekt när jag sminkade mig nyss. Snarare tvärtom, ögonfransarna ville inte samarbeta med min mig idag. (Kan man ha en dålig ögonfrans-dag?) Det gjorde mig ingenting, jag ska ändå bara hem till mamma på middag ikväll. Just den känslan av att det inte spelade någon roll drog mig flera år bakåt i tiden.
Jag var femton år och sminkade mig varje dag. Inte mycket som många andra femtonåringar gör, utan neutralt och med jordnära färger. Jag har alltid varit ganska duktig på att sminka mig.
Om ögonfransarna inte blev perfekta tvättade jag bort det och gjorde om hela proceduren med att böja, borsta och långsamt måla på svart mascara. Efter det hade jag en nål som jag särade på alla fransar med. En liten, liten knappnål. Ibland gick det ändå inte och jag grät floder, vägrade gå utanför dörren och bara stirrade på mig själv och mina mascara-svarta kinder. Det fick helt enkelt inte bli fel.
Usch, jag var så osäker under mitt hårda skal. Jag var inte större än en svartmyra där inne. Sen var jag på jakt. På jakt efter någon som kunde älska mig och få mig att känna mig vacker. Jag var ständigt avvisande och kände knappt tillit alls men om någon ändå vågade sig fram till mig var jag fast.
Jag minns särskilt en kille som vi kan kalla för Daniel. Han tog min hand på en fest och sen var jag som trollbunden. Han kallade mig ofta för dumma saker, höll på med andra tjejer när jag såg och kom-och-gick-lite-när-han-ville. Ändå kunde jag inte slå mig fri från vad jag trodde att jag kände för honom.
En natt precis efter att jag flyttat till Uppsala från Björklinge ringde han till mig och fyllde mina öron med gift non-stop i tio minuter. Jag har aldrig blivit kallad värre saker, hört fulare ord om mig själv eller blivit så djupt sårad. Och jag fick inte fram ett ord.
"Du är en sån äcklig hora. Jag hoppas att du skär sönder dina armar så att du dör." Jag blev stum. "Det finns ingen som egentligen tycker om dig, Elin. Alla vill bara bli av med dig så det är skönt att du har flyttat två mil." Jag kände hur andan gick ur mig. "Din kropp är det värsta jag har varit med om. Du är så tjock att jag bara ville spy. Jag undrar hur jag ens tog mig igenom det."
Någon fnittrade glatt i bakgrunden efter varje mening. Jag visste precis vem hon var. Jag la på luren och sen dess har jag aldrig pratat med honom. Och jag har fortfarande svårt för den där tjejen.
UTDRAG: MINNEN FRÅN FÖRR
Jag minns en gång för flera år sen. Jag gick i sjuan och var inte alls som jag är nu. Fast ändå lite grann, ni kanske vet hur jag menar? Kaxig och med lite för mycket självförtroende.
Det var jag och mina vänner emot en av tjejerna i klassen. Vi kan kalla henne Sanna. Så fort hon kom i närheten suckade vi och himlade med ögonen. Jag minns inte varför, hon hade alltid varit med i "gänget" så länge jag kunde minnas. Helt plötsligt ville ingen vara med henne. Hon var som pest. Vi bara avskydde henne allihopa.
Vi var riktigt elaka och det varade som tur var bara i några veckor tills lärarna kallade till möte. Vi fick komma in en och en i ett rum. Jag minns att jag satt mitt emot henne när hon grät och jag sa att jag inte visste varför eller hur det började. Jag tittade på min föredetta bästis och skämdes. Hon grät så mycket att andningen försvårades och det var först då jag insåg hur taskiga vi hade varit.
...
En fredag innan mötet ringde Sannas tre år äldre syster till mig. Jag och några andra tjejer satt i mitt kök och pratade om kvällen när telefonen började ringa. I skolan hade vi säkert sagt att hon inte fick följa med hem till mig, jag minns inte riktigt. Jag minns däremot exakt vad hon sa till mig:
"Om du inte ringer till henne och frågar om hon vill vara med er ikväll tänker jag sprida rykten om dig. Jag ska säga att jag såg dig på Jk´s fest förra helgen, att du var aspackad och dansade på ett bord i bara underkläderna. Dina föräldrar kommer skämmas över dig."
Det var såklart inte sant. Jag drack knappt någonting då, det kom inte förrän lite senare. Jag sa till henne att ingen skulle tro på det, men hon lovade dyrt och heligt att alla skulle få veta vilken slampa jag var. Så jag blev rädd. Rädd för att mina föräldrar kanske skulle tro på hennes påhittade historia och inte vilja titta på mig.
Jag slängde på luren när hon hade lagt på, ringde upp Sanna och frågade bittert: "Ska du komma hit eller?" utan att säga något om hennes syster, för det fick jag inte.
Hon sa nej.