Ikväll blir vi hemma hos Sara innan vi drar ut på stan. Femton flamsiga tjejer i en liten trea, jag undrar hur det kommer att sluta. Ikväll ska jag ta med mig mitt humör, till skillnad från alla andra kvällar. Jag ska hångla upp Simon framför henne och bara skratta när det börjar brinna i hennes ögon. Riktigt så elak ska jag vara.

Nu är jag glad igen. Det ska bli roligt ikväll. Asroligt.

Jag har klippt mig! Igen. Det är kort och jag tycker om det. Älskar. Fan vad skönt att inte behöva borsta håret, eller sätta upp det för att det är överallt hela tiden. Mitt liv blev helt plötsligt så himla mycket enklare!
Nja.
Men snyggare.

Nu är jag på riktigt dåligt humör. Jag avskyr när mina planer krossas i småbitar. Struntsamma om det gäller en hockeymatch - jag har i alla fall knycklat ihop papper och kastat dem på särskilt utvalda föremål för att dämpa min ilska, dock utan några positiva resultat.
Jag tittar på mormors katt och inser vilket helvete jag befinner mig i egentligen. Det är fan inte enkelt att vara människa. Tänk att bara få äta, leka, sova och ändå få höra hela tiden hur underbar man är? Fem extrakilo är liksom vad man jagar och inte flyr ifrån.

Någonting som gör mig ännu mer arg idag är när människor använder undertryckt nedvärdering i meningar som t ex. "guuud vad roligt för dig/er/henne, det här kommer bli jättebra! Vad glad jag är för din/er/hennes skull!"  när båda parter mycket väl vet om hur skönt det skulle vara att istället smälla till varandra på käften. Riktigt hårt, ni vet?
.. När det där negativa och bitchiga budskapet förs fram så jävla bra: Jag hatar dig, du är värdelös, jag skiter i dig och fejkar gärna fram det här leendet tillsammans med någon glad mening som du vet att jag inte menar, bara för att du ska förstå det ännu bättre.

Wow.. Nog för mig idag. Jag ska tänka på andra saker nu, typ äppelkaka. Min mormor är den finaste som finns.
Jag hatar Simon en smula för att han kommer se matchen ikväll. Jag vet inte ens varför jag fick detta begär att se den nu, antagligen för att jag inte får. Får-skalle.
Cigaretter, stavas det och I'm out of here! Hej då.

Nu är Simon här. Vi dricker te. Ikväll har jag mått illa. Simon klappade på mig och efter en stund blev det bättre. Jag mår nästan bra nu. Vi skrev ett brev till min mamma igår, sprayade ner det med gubbparfym och jag har inte skrattat så mycket på länge. Avsändaren kan vi kalla Etype och hur roligt det var kommer ni nog inte förstå ens om jag försöker förklara.
Imorgon tänker jag inte gå ur sängen förrän klockan ett. Punkt.

---

Simon vill skriva ett par rader. "Snälla Elin, jag gör vad som helst" säger han med ett bedjande tonläge och hundögon som jag har svårt att hantera. Därför: Mycket nöje!

...

Jag antar att det är nu jag ska presentera mig. Jag heter Simon Erlandsson, är 18 år och går på Celciusskolan. För två veckor sedan tillkännagav jag min villkorslösa kärlek till Elin. 
Självinsikt är viktigt, och jag har mycket god sådan. Jag vet nämligen att jag är mycket populär bland Elins släktingar, för att inte tala om hennes vänner. Jag skulle vilja kalla mig en bra vän till Elin, en som finns där för henne och tänker åt henne när hon inte klarar av det själv. Observera att detta sker väldigt ofta.

För att ta ett exempel: Krogen är strikt förbjuden. På krogen finns andra killar som kanske vill Elin illa, det tänker jag inte acceptera. Därför gör jag det enkelt för mig genom att förbjuda henne att gå dit. En annan sak jag har svårt för är om hennes kompisar tar för mycket tid ifrån mig. Då blir jag svartsjuk, uttråkad och irriterad. Därför får hon snart inte träffa sina tjejkompisar. Vad ni än kan tänkas tycka om detta så vet jag att många tycker om denna fina egenskap. Senast idag fick jag bevis för detta i en msnkonversation, och jag kände att jag snart lyckats med något riktigt fint. Så länge allt sker enligt mina villkor är jag nöjd, så mycket har ni nog förstått.

En annan fin egenskap som jag har är att jag blir riktigt sur om jag inte får som jag vill, Det fick jag, Elin och två av hennes fina vänner uppleva i helgen. Jag menar, även om Elin vill gå ut så kan jag ju inte tyst acceptera detta, heder och skam är två väldigt viktiga ting.
Även om det tog emot att missa en kväll på People (?) för att istället gå hem och tjafsa så tycker jag att det helt klart var värt det. Så med skammen intakt och hedern i min vänstra bakficka tackar jag nu för mig.

Missförstå mig inte nu.

Jag mår så himla bra. Jag har inte mått såhär bra på länge och det är sant. Ibland känner jag bara för att vika mig och strunta i att jag är starkast i hela världen, men det hinner aldrig gå så långt. Jag kan inte föreställa mig hur det kommer kännas när allt är över. Det gör luften lite svårare att andas, men det måste gå och jag måste lugna ner mig med att tänka så mycket.

Sara skulle mörda mig om hon visste att jag satt här nu. Hon hämtar mig klockan ett för fika på Waynes och jag har inte ens dragit en hårborste genom håret än. Sara är nästan den absolut bästa att rådfråga, hon är så lugn i sig själv och står alltid på sin egen sida oavsett vad det gäller. Ärlig och rak utan att ändra på någonting bara för att hon vet vad jag tycker. Idag behöver jag massvis, och då menar jag verkligen massvis, med råd från Sara.

Nu ska jag dra en mössa över huvudet, inse att det inte passar mig och ändra till att sätta upp håret. Jag vill ha en ny jacka. Tänk att jag är en sån jävla mästare på att sega. Nu är klockan tio i ett. Fy fan.

Måste avsluta med det roligaste jag hörde igår, minns inte vilket tvprogram det var men tjejens svar är så klockrent:
- "Var det här försoningssex?"
- "Nej, sånt är bättre."

Ibland vill jag nästan vara någon Linda Rosing-tjej, utan hjärna (hon har säkert en liten, ursäkta) som bara fnittrar sig genom vardagen och som tycker att det är helt okej att inte veta hur det är att kunna tänka ordentligt.
En sån där tjej som tycker att det är okej att ha en "Fadde" som pojkvän och aldrig ifrågasätter hans sätt att vara, som tittar upp i taket och låtsas tänka en lång stund (tänk er tuggummi, läppglans, håret mellan fingrarna och så bytandet av sida för huvudet att luta åt) när hon får frågan "är jorden rund?" men sen svarar att hon inte riktigt är säker och passar.

Nej, istället föddes jag krånglig. Jag blev en mardröm att diskutera med och jag passar fan inte alls i läppglans. Nu menar jag inte att jag är världens svåraste människa på den här jorden, jag har några "avlägsna" släktingar också..

Jag var kär i Simon när jag var tretton. Det här var vår låt och jag tycker att det är väldigt gulligt. Eftersom att Simon verkligen älskar när man har youtube-klipp i bloggar är denna speciellt tillägnad honom:

Det verkar som att en del tror att jag ser mig själv som ganska perfekt när jag läser kommentarer. Jag är inte ful, det kan ni ju faktiskt inte påstå, men jag tycker absolut inte att jag är perfekt.
Min humor däremot, den är svårslagen. Sara kan inte få nog av den och upprepar ständigt samma mening: "Snälla Elin, lär mig att vara lika rolig som du är!" när allt jag kan svara är att det är en gåva man föds med.

Nu ska jag gå runt här hemma och tycka att jag är snyggast i världen, för det är ju vad jag alltid gör? Jag ska inte äta någonting, jag ljuger ju egentligen bara om att jag i princip bor på Mc Donalds.

Just det! Simon spred enorm glädje igår och jag kunde inte sluta skratta. Är inte det här nästan alldeles för roligt/tragiskt för att vara sant?

Jag är så förbannad på hur vi tänker ibland.

Jag har två exempel:

1. En tjej har rykte om sig att hon är en riktig jävla slampa. Eller, hon behöver inte ens vara det utan hon kan ha varit en slampa en gång i tiden. På krogen är hon i alla fall med två-tre andra tjejer och genast drar man slutsaten att dessa måste vara precis likadana som henne. Lika slampiga, lika lättfotade och lika lössläppta. "Haha vilka jävla horor" oavsett vad.

2. Kan hända att du ser någon på krogen som står tillsammans med en kille/tjej (oftast tjejen som har ögonen på sig, så är det ju alltid) och pratar, de kanske till och med kramas någon gång eller lutar sig nära för att höra varandra. Om dessa två skrider förbi tiden för vad som är "normalt" att stå prata med någon som man stöter ihop med väcks genast misstankar om vad det egentligen är mellan dem. Man kan väl inte bara vara kompisar med varandra? Herregud nej, absolut inte.


Jag är precis likadan som många, många andra när det gäller det här. Jag drar själv slutsatser om att hon och de tjejer som hon umgås med är likadana. Jag sitter och pratar med mina kompisar om vad jag anser konstigt och opassande, skrattar åt rykten och utvecklar tankarna tillsammans med några gapskratt. Jag är elak, det är vi nog alla.

Om jag pussar någon på kinden och Uppsala får det att låta som att jag knullade på Peoples toalett, då är inte det mitt problem. Och om Uppsala säger att jag har hittat någon ny kille som jag dejtar, då är det inte heller mitt problem. Faktum är att jag inte har något som helst intresse av att höra "jag har hört att du har skaffat en ny kille" när jag blir lika chockad och lockad till asgarv varenda gång. Fan vilka jävla slavar ni är för rykten, och jag med. Fan vad ingen i den här jävla världen kan sköta sitt eget helt och hållet, och jobba på sina egna brister istället för att gotta sig i andras.
Svaga. Det är vad ni är allihopa, och absolut jag med.

Jag vet precis hur roligt det kan vara att prata om andra, framför allt såna man ogillar, och jag vet att det är svårt att låta bli. Ikväll är jag bara arg på hur jag själv tänker och hur andra tänker. Som om vi var perfekta hela jävla högen, fast vi inte har en jävla aning om vad det ordet betyder och innebär.
Vi är så jävla ytliga, vi människor. Det är vad jag vill komma fram till.

Idag vet jag inte över huvud taget vad jag ska känna. En sak är säker: Det var "skönt" att få höra om Saras problem i telefonen nyss. Jag låter nog hjärtlös men jag hoppas att Sara låter mig höra mer om det där.
Jag har inte lyckats fixa någonting. Som vanligt när jag blir stressad vet jag absolut ingenting, typ "vadå? Vad är strrumpor för någonting?" och fastnar ständigt vid antingen datorn eller kylskåpet.

Jag har inte varit såhär nervös på jag vet inte hur länge. Men vad säger den känslan till mig egentligen? Ingenting och det hatar jag.

Sara är en darling och ska skjutsa mig idag, jag hoppas att hon är redo för x antal cigaretter innan. Hon planerar Gränby Centrum och jag kan bara hänga med, ungefär.
Jag vet inte vad jag skulle vara utan henne en dag som denna, tyst förmodligen. När jag väl håller käften (ursäkta) finns det inte många som kan få mig att prata, men det kan faktiskt Sara. Om det nu var intressant vet jag inte, men om någon behöver råd gällande detta någon dag är hon den rätta kvinnan att prata med.

Nog med struntprat nu, jag måste duscha och fundera på vad jag heter. Ungefär. Jag måste plocka mitt andra ögonbryn också, jag orkade nämligen bara det ena i onsdags..
Hej då!