Mormor och mamma är två helt fantastiska människor. Här snackar vi underbara personligheter som jag aldrig skulle vilja leva utan. Jag vet ingen som ens är i närheten av lika fascinerande eller hälften så tuff som någon av dem. Mormor och mamma är båda två riktiga kämpar. På sina egna två vis. Cancer, en jobbig dotter med en ännu mer jobbig period, skiljsmässa, cancer igen..

"Detta är en hypnotisk skylt. När du ser detta kommer du att somna och sedan vakna upp och veta att sändningarna startar snart."
Det är sant, det står så på tv:n. Fast jag tror inte på det ett dugg. Min rullgardin är inte nerdragen och solen lyser rakt in i mitt ljusa rum. Har ni sett mitt rum förresten? Klart att ni inte har.. Det är fint i alla fall. Lite för fint så att jag vill damma hela tiden.

Jag måste låta er veta en sak som jag avskyr. Verkligen hatar. Amerikanska humorprogram med en stand up komiker som programledare. Hur många tycker att sånt är roligt EGENTLIGEN?! (Min pojkvän..)
Han/hon slänger in omorgna kommentarer hela tiden, skriker och gör ljud till olika bilder, intervjuar kända personer (hur han de gå med på att komma dit?) och ställer "roliga" frågor till dem. Det är ofta en video med som de spelar upp och gör egna "roliga" ljud till. Publiken skrattar och kan knappt bärga sig inför nästa såkallade skämt.
Allt i en blandning av oerhört seriösa miner och fula grimarser á la Conan O´Brien och Ellen Degeneres. Trumvirvel.

Jag önskar att jag också kunde vara sådär djärv. Leva på den styva linan, kasta mig rakt ut i mörkret utan att se mig över axeln. Inte se framåt heller, för den delen. Tänk att kunna göra som man behagar utan att undra över konsekvenserna. Slippa den där obehagliga känslan i magen, slippa all ångest, slippa allting.

Någonstans tar det emot så fort jag ens snuddar vid tanken. Någonstans finns det alltid en vis och klok del av mig själv som lugnt säger till mig att det är bäst att göra annorlunda. Göra det rätta, göra det som är mest schysst. Inte bara mot mig själv utan också mot andra. Göra det som jag själv hade velat att andra gjorde i den situationen.

Det händer att jag tar till någon vit lögn ibland då och då. Jag kan dra till med någonting i stil med "nej jag har.. du vet.. den där veckan" när den andra inte skulle förstå varför jag helst vill sitta ensam och skriva lite istället för att bada i någon iskall sjö. Det är okej, tycker jag. Det skadar inte någon om jag säger att jag har mens fast jag egentligen inte får den förrän om en vecka.

Idag är jag så oerhört ledsen och besviken. Man tror att man känner någon, ni vet. Man tror att man vet var man har någon och helt plötsligt står man där så snopen och dragen vid näsan.
Jag är uppfostrad på det sättet att man alltid ska tro gott om människor. Man ska aldrig vara bitter och ha en redan dragen slutsats om att alla som har gjort misstag är förlorade. Idag önskar jag dock att jag var mer cynisk..

Min magkänsla säger mig att någonting inte riktigt stämmer. Jag kan inte sätta fingret på vad det är men det växer inom mig. Som ogräs, maskrosor med humlor och getingar runt omkring. Surrar och har sig så att jag vill kräkas.

Jag upplevs som otrevlig ibland. Stroppig. Till och med bitchig. Jag är inget av det där egentligen, bara försjunken i tankar. Undrar till exempel varför en del reagerar som de gör när de hälsar på Simon. Det är inte så att varenda tjej fnittrar och knappt kan stå still. Det är förresten sällan som tjejerna stannar och hälsar. Jag bara undrar ändå. Analyserar. Håller koll på detaljerna. Glömmer bort att sträcka fram handen och säga vad jag heter.

Idag hör jag ljuden dovt i bakgrunden. Nu släpper stressen, det känner jag ända ner i tårna. Jag har såna där muskelryckningar i vänster öga som jag brukar få när jag stressat länge. Riktigt obehagligt.

Igår kväll satt jag på akuten med en vän och väntade på att få komma in. Från ingenstans står en tjej mitt framför mig och säger högt "Min smärta!" samtidigt som hon går emot mig. Hennes ögon fladdrade, var liksom inte där. Inte på akuten, inte i Uppsala. Hon var någon helt annanstans, det såg väl till och med jag.

Idag har jag fått det bekräftat: Jag har noll koll. Zero. Verkligen.

Livet är kreativitet. Det handlar om att växa som människa. Ta risker, bryta regler, göra misstag, experimentera och framför allt att ha roligt.

Det regnar. Smattrar mot mitt fönster och skapar en diffus bild av det som är utanför. Förvrängd. Lite som jag känner mig för tillfället. Oklar. Diffus.

Livet är en gåva och vi vet inte hur lång tid vi har på oss. När du inte längre finns här med mig, när dina steg tystnar, kommer jag uppskatta dig mer då? Finns det saker som jag inte kommer på förrän efteråt? Saker jag borde sagt, låtit dig veta, delat med mig av.

En helg för två år sen. Du var så skör och jag var så stark, trodde jag. Jag ville lära dig allt jag kunde, visa dig allt jag sett av världen så att du skulle klara av den. Stå ut.

Jag är lycklig nu. Själen är läkt nu. Det rinner över alla kanter och tar aldrig slut, fylls bara på med mer varenda sekund. Det finns ingenting värre än psykisk ohälsa och min är försvunnen sedan länge. Borta. För alltid hoppas jag.

Istället.. Istället spolar jag fram tiden, hoppar högt över alla jobbiga hinder och struntar i att tänka efter - jag bara går framåt ändå. Istället för att må dåligt och känna på den känslan för att sen komma över det, spolar jag framåt till att må bra igen.