Jag vet inte hur många som förstår det roliga med det här "personalfotot", så om någon gör det så vill jag meddela er om att det (tyvärr) inte är jag som kan ta åt mig äran för detta mästerverk. Konstnären väljer att vara anonym men tack för kvällens partyhöjare, Simon!

Idag känns det såhär:

"Our old world is hard to find,
I doubt it was ever mine, to keep.
Were you always this unkind?

We lie belly up in the pool of us

I don't recognize your doubt,
Please say something, darling shout at me.
How unfair to shut me out."

Mig kan ni ha hört en del om i den här bloggen!
Mitt namn är Sara Margaretha Lauge. (Tack mamma TACK så hemskt mycket för mitt extremt fina andra namn). Är nyblivna 20 år gammal.
Har levt största delen av mitt liv i Sävja, Uppsala, men för några år sedan uppgraderade jag mig till det lite bättre området Årsta där jag stormtrivs. Bor tillsammans med min käre far och Elin då som i princip bor hos mig (när inte jag bor hos henne).
Jag jobbar i Sunnersta på ett Korttidshem för handikappade ungdomar. När jag inte jobbar, sover, eller äter så ägnar jag min fritid till mina kära vänner (speciellt Elin) & familj.

Här sitter jag i min kära vän Elin's kök och tittar på som den trogne vän jag är när hon tar bort "sitt" ehm, mitt fina lila nagellack. Väldigt roligt, därav varför jag sitter här och skriver.
Ikväll blev det middag här hemma hos Elin det bjöds på Bulgur ala Elin & Cocos Chicken ala Sara (Anitas special från början) till middag, väldigt smaskigt. Smaskigt tyckte även Anita (Elin's mor, som fått mig som extra dotter).
Sluta röka kampen gick som det gick för Elin, hon kom så långt som till efter middagen då humöret började svänga lite. Men men jag får väl visa att "ensam är starkast" stämmer?? Jag ska iallafall fortsätta försöka med eller utan sällskap!
Nej nu börjar jag bli rastlös så jag ska försöka tvinga denna unga kvinna till att hitta på något roligt äventyr med mig.

Ps. Måste bara säga att alla ni som sett Elin i Linne, Strumpbyxor & Guldiga finskor laga mat har varit med om en upplevelse :)

Kom ju iallafall på varför jag själv inte har en blogg, inget av det jag tidigare har skrivit är intressant att veta.

Puss på er alla glada!

Idag tog jag en promenad ner på stan. Solen sken och hösten är faktiskt inte så tråkig, trots allt. Jag vandrade med min cigarett i handen och kom på att fan, det här kan bli den sista såhär underbara cigaretten. Från och med måndag är det bara feströka och argröka som gäller för mig och Sara. Ensam är inte stark, tänkte vi och slutar tillsammans istället. Peppa oss nu, tack!

Vi fikade på kärringfiket, Landings. Ursäkta mig, om någon läsare råkar jobba där. Där får man inte använda sig av könsord, det vet jag sen tidigare. Det allra viktigaste är kanske att jag köpte mina stövlar idag. Jag har aldrig varit mer nöjd över ett par skor.

Hann med ett besök hos mormor och morfar idag, åt lite mackor, drack lite saft, fick i mig en bulle eller tre, drack te. Ni vet hur det är. Träffade min finaste kusin Sofie, tog en promenad, snackade skit, skrattade, pratade om viktiga saker, sa "människor..." i en suck kanske hundra gånger och så vidare. I henne ser jag så mycket av mig själv.
Den som tänker "stackars unge" nu får stryk.

Snart ska jag träffa Simon, röka alldeles för mycket och förhoppningsvis skratta ännu mer. Det har varit en riktigt bra dag idag, såhär glad vill jag vara imorgon också!

 
Var snäll mot mig nu, är vi inte liiiite lika?

Igår kom jag på mig själv med att längta efter första snön. Den känslan infinner sig varje år av den enkla anledningen att mitt liv alltid har varit fyllt av olika sorters "trassel". Den första snön har blivit någon form av själatvätt. Allt det som jag har blivit förkrossad över försvinner då, jag börjar om på ett nytt kapitel, i alla fall har jag sagt åt mig själv att det är så.
Efter första snön har jag en anledning att förtränga allt det dåliga och börja om igen på nytt, det är lite som nyårsafton är för många andra. Man ger nyårslöften, tänker att man ska börja träna mer och ljuga mindre, lovar sig själv att alltid ha lärdomen av sina misstag i bakfickan - för att inte upprepa dem eller göra någonting liknande. Man trycker på starta om helt enkelt, tänker att nu ska jag bli den där bra människan som aldrig klantar till det.

Jag tänkte att min första snön-längtan inte skulle hoppa på mig i år igen. Jag hade ingen aning om hur fel jag hade. Skillnaden i år är att jag inte ska skjuta ifrån mig allting som jag har gjort tidigare. En människa sa till mig för inte alls så längesen att jag aldrig kan förtränga någonting. "Det som göms i snö kommer upp i tö."

Kanske behöver vi både uppleva och känna känslan av misstag och sårade känslor, för att utvecklas och lära oss om livet? Kanske är också det bara en ursäkt för att allt ska låta bättre.

Första snön

Det är lite halv-krävande med alla rykten som hänger i luften just nu. Låt oss istället få lite rätsida på allting så slipper jag svara på samma fråga och följdfråga om och om igen när jag är ute:
1. Jag bor i Uppsala igen.
2. Jag är inte tillgänglig på marknaden över singlar.

"Alla sagor har ett slut.
I livet betyder slutet en början på ett nytt kapitel."