Uh.. Idag vill jag bara kräkas på mig själv. Fan så jag ser ut! Håret bara hänger, min hy känns äcklig, jag tycker att mina lår ser rent ut sagt fördjävliga ut och att alla kläder sitter fult. Fel fel fel fel.

Det gör mig ingenting att vara sjuk idag. Regnet slår oavbrutet mot mitt fönster. Verkar vilja komma in. Liksom knackar på min ruta. Släpp in mig.

Det absolut värsta som finns måste vara att känna sig ensam. Tänk att inte ha någon att prata med om allt det jobbiga, eller det glada. Dela sina med och motgångar med. Jag har jordens finaste pojkvän och fantastiska vänner, men tänk så många andra som inte har det.
Tänk att inte ha någon.

Den där tjejen som har klottrat ner sin Facebook-sida med tusentals saker om en kändis, till exempel. Skriver hälsningar till honom. "Grattis på födelsedagen! Hoppas att din dag blir bra!" Bara till honom. Inte ett spår av vänner för Jag känner henne inte. Hon har inte svarat på mitt mail om vem hon är. Hon har inte svarat någon annan som undrar heller.

Eller hon som kommenterar allas bloggar, bilder och allt annat på Internet. Fast hon egentligen inte känner någon. Kanske får hon en snäll kommentar tillbaka, kanske inte. Kanske, kanske ser det ut som att hon har Någon. Någon att skriva med, någon att skicka ett inlägg till om att lunchen igår var supertrevlig.

Eller han som förgäves försöker vara någonting som han inte är. Han som hävdar sig, gör saker han inte alls är stolt över efteråt. Skriker saker i korridoren åt någon lika osäker som honom, bara för att få höra killarna skratta. I hopp om vad som helst, vad som helst förutom att vara ensam.

Alla behöver vi någon. Utan tvåsamhet klarar vi oss inte.

Vad är hopp för dig? Jag skulle svara oändligt. Hur djupt man än har sjunkit, hur långt det än är upp till ytan, finns det alltid någonting som får oss att fortsätta. Ett ljus i tunneln som man kanske inte alltid ser men som man vet finns där.

Ängsligare människa får ni leta efter idag. Jag ljuger inte när jag säger att jag inte har klivit upp ur sängen. Det känns heller inte bättre av att Lina åker till Turkiet i natt. Fy fasen vad orättvist! Ni får ett litet bildmaraton istället.

Jag mår skit. Det är feber, ont i lederna och huvudvärk. Jag vill inte ens tänka på vad detta kan vara början på.. Simon är super-duper-mega-gullig och blandar c-vitamin med vatten till mig, känner på min varma panna och säger att jag fortfarande är lika söt.

Idag är jag inte ens hälften så käck och sprallig som i lördags. Jag börjar bli sjuk men har bestämt mig för att total-vägra. Vi hade psykologi idag och fick höra att det mentala spelar stor roll i varenda situation. Ingenting nytt direkt men det krävs att få höra det ibland ändå.
Jag är alltså frisk som en nötkärna. Och bäst, såklart. Jag kommer klara skolan galant och med bravur. Nemas problemas!

Just det! Jag kom på att Elin undrade vad det är för projekt jag håller på med just nu och jag ska ge er och henne en liten ledtråd:

"Samtalet mellan mig och mamma ekade fortfarande i huvudet. Hennes tonläge lät så dämpat mot vad det annars gör de få gånger vi hörs av. Det är alltid samma frågor och med samma nedlåtande klang i rösten. "Har du hittat någon karl än?" och "du borde inte flänga omkring som du gör. I storstäderna hittar man aldrig någon att slå sig ordentligt till ro med." Den här gången var det annorlunda. Det var någonting med hennes sätt att tala om vem det var i andra änden av luren som fick det att knyta sig i magen."

Här sitter vi, i sängen med vasin dator i knäet. Jag och Simon alltså. Tvn är på i bakgrunden. Han visar mig någonting lite då och då, säger att jag ska titta och ber mig svara på någon fråga. Jag är halvt frånvarande. Inne i min egen värld. Ger honom ett långdraget "mmm" till svar.

Jag hatar egentligen datorer. Det är sant. Jag var emot Facebook längre än de flesta andra. I mars 2008 bet jag mig i underläppen och blev medlem trots att jag lovat att aldrig någonsin bli det. Egentligen mest för att hålla koll på vad andra hade för sig. Till en början åtminstone.

Det är ju ganska sjukt faktiskt, hur vi håller på. I alla fall jag. Ibland börjar jag att snoka runt på folks profiler. Ni vet, först söker jag på ett namn och kommer vidare till andra på min vännerlista genom att klicka på någon av våra gemensamma vänner.
Kanske har två helt otippade personer blivit tillsammans. Några kanske rent av har gjort slut. Shit, liksom. Oh-my-God. Men så fastnar jag och blir som förtrollad. Höjer chockat på ögonbrynen om jag hittar någonting och tänker ungefär: "Det här måste jag berätta för Tove!"

Jag blir livrädd ibland. Tänk om det tar slut mellan mig och Simon. Tänk vad många som får reda på det just den sekunden som vi avslutar vår relation på Facebook. "Elin is no longer listed as in a relationship."
Fy fan. Den dagen blir nog slutet på min Facebook-tid. Då slipper man i alla fall alla andra som snokar.

Okej, jag erkänner: Jag vaknade kvart över tio idag. Jag har sovit i elva timmar i natt. Jag lyckades inte ens hålla ögonen öppna efter att "Det stora grå" hade haft reklam. Det ligger en skalad men bara halvuppäten apelsin på sängbordet. Då är man trött ska ni veta! Jag som är 1, kvälls-pigg och 2, spök-fantast.

Vilka kontraster man får uppleva. Idag var jag i en helt annan värld än den i ettan och tvåan. Rosendalgymnasiets fräscha, ljusa och rymliga lokaler med fina bänkar är ett minne blott. Alla sköna och lugna utrymmen att sitta och läsa, plugga och skriva är bortblåsta. Den kunskapssuktande klassen ligger som en grå bild i mitt bakhuvud och tynar bort. Den enda frågan jag hade var: Vad. Fan. Är. Det. Här?

Skakig i hela kroppen. Hjärtat känns tungt och jag undrar om jag upplevde något hemskt igår utan att minnas vad. Taket sjunker. Jag tar två Alvedon för att få bort dåsigheten. Dricker vatten, sköljer ansiktet i kallt vatten. Ser på min egen spegelbild och rynkar ögonbrynen. Lutar mig framåt för att kanske se in i mig själv.

På bryggan med fötterna i vattnet och vinden vinande i vassen. Solen i ryggen och lite rufsigt hår efter en dag av upp-och-ner-ner-och-upp i vattnet. Röda, svidande, stamande kinder på grund av en solkräm som lös med sin frånvaro.

Det liksom kliar i mig. I ögonen, på armarna och i fingrarna. Det är så mycket jag vill hinna med det här sista året av gymnasiet. Jag vill fixa skolan med fina betyg och vara stolt över mig själv på studenten, hinna med att vara en bra flickvän, resa och skriva massor. Jag vill se fotboll och shoppa i Spanien, åka till Rom och suga in all historia som finns där. Jag vet inte hur jag ska hinna egentligen. Hur jag ska ha råd.

Idag har jag och Simon varit ute i skogen och plockat svamp. 2,5 liter kantareller i en stor jädra hink fick vi med oss hem att rensa. Stora, gula, fina kantareller. Nästan så att man blev lite stolt. Mysigt i skogen var det också. Med myggspray och handskar fixar sig allt!

Jag är så fjantig ibland. Kanske är jag lik väldigt många andra och det är ju så otroligt töntigt egentligen: Jag blir lite små-irriterad när folk köper likadana kläder eller skor som mig.

Vi vågade inte leka för mycket med mitt hår igår och valde ett säkert kort: Cashmere blonde. (Eller som den svenska översättningen fult menade: Guld beigeblond.)

Jag har allt haft mina fördomar. Om jag har. Att Bolandsskolan är till för lite "udda" personligheter. Att det bara ska vara raggare och emos överallt. Ni skulle bara veta vad jag faktiskt har sett där men man kan inte dra alla över en kant.

Jag ser verkligen ut som fan i huvudet just nu. Mitt hår har inte blivit ompysslat på ett tag. Dels därför att jag tycker så mycket om färgen jag har nu och inte vill riskera att förlora den, dels för att det kostar massor att gå till en frisör. Tyvärr (?) växer mitt hår väldigt fort och utväxt har aldrig varit jätte-hett.

Igår bara stod hon där. Mitt framför mig med exakt samma uppsyn som för tre år sen. Lite sorgsna ögon men så otroligt förtroendeingivande. Klädstilen var densamma, de mysiga tofflorna (var hittar hon dem allihopa egentligen?!) satt där de alltid gjort och så de där jättelånga ögonfransarna.

"Jag vet att du kanske kommer ta det här som en positiv sak nu men.. Erika sa att du har blivit sjukt smal."

Säckig hållning och stapplande gång - jag ville inte gå upp ur sängen idag. Och jag vill inte skriva blogg. Jag avskyr att vara negativ och att ni som läser ska få se min negativa sida. För jag är inte sån. Jag är glad, skrattar mycket och ofta och är jättebra på att prata om det mesta.
Jag tror alltid att jag kan hoppa över mina dåliga dagar men egentligen skjuter jag dem bara framför mig. Så igår kom det som en tsunami ostoppbart emot mig och fyllde mina lungor med vatten tills jag inte kunde göra annat än att gråta.

Jag har tur som har min fina pojkvän och att han är det han är. Det är otroligt att man fortfarande upptäcker nya och underbara sidor hos en person man snart har spenderat ett helt år med. Lite smått häpen blev jag men evigt tacksam och överlycklig. Såna stunder känner jag ännu mer att jag verkligen har hittat rätt.

Keep your mind occupied. Idag har jag städat hela lägenheten och organiserat mitt sängbord. Det är en utmaning ingen tar sig an frivilligt. Snart kommer Simon och Lina. Med ett gott skratt förhoppningsvis. Jag behöver några såna idag!

Krasch! Hetlevrad som jag är slängde jag tallriken i golvet. Stirrade medan jag stegade ut ur köket i tystnad, spände ögonen i honom, släppte honom inte med blicken för en sekund. Hela situationen kändes overklig.

Världen är liten ändå. Jag har inte sett personerna i fråga som jag skrev om i det förra inlägget på ett år. Minst. Kanske någon gång ute i svängen, men ingenting jag kommer ihåg sådär på rak arm. När jag satt på min mammas uteplats idag efter middagen såg jag dem komma strosandes på andra sidan gatan. Snopet va!

Det blev inte perfekt när jag sminkade mig nyss. Snarare tvärtom, ögonfransarna ville inte samarbeta med min mig idag. (Kan man ha en dålig ögonfrans-dag?) Det gjorde mig ingenting, jag ska ändå bara hem till mamma på middag ikväll. Just den känslan av att det inte spelade någon roll drog mig flera år bakåt i tiden.

Jag minns en gång för flera år sen. Jag gick i sjuan och var inte alls som jag är nu. Fast ändå lite grann, ni kanske vet hur jag menar? Kaxig och med lite för mycket självförtroende.