Som när jag ska ringa viktiga samtal; finns det någon möjlighet att någon annan kan ringa - då får den ringa! Annars klarar jag mig galant. Samtal, möten, att be om saker, konfrontationer.. Jag är supertuff om jag verkligen måste.

Simon däremot, han har ingen skam i kroppen när det gäller något. Han skulle kunna fråga varför han får 20 kronor tillbaka i växel istället för 30 som han ska ha, utan att röra en enda obekväm min. Jag står bredvid och vill sjunka genom marken. Jag tänker "vem fan säger till om en tia? EN TIA!" och blir nästan lite sur på honom när vi går ut.
Han säger att det är principen, att ingen någonsin kommer att få snuva honom på något - om det så är en ynka tia.

Ibland vill jag vara lite mer principfast. Lite mer bestämd och exakt säker på vad jag vill i precis varenda läge. Jag vill inte säga "såhär är det!" och sedan gradvis ändra det lite i takt med mitt mod.
Som det där med en vän till mig. Vi har det lite kämpigt nu. Kan man säga så? Det är inte uttalat fastän vi redan vet vad det gäller. Ändå är jag på väg att be henne tala ut varenda gång vi ses. Som för att lätta på min egen snara runt halsen, fast jag egentligen vill stryka under att det gäller oss båda två.