Jag blev så tagen idag i skolan. Det grep tag om mig. Jag slungades tillbaka fyra år i tiden och kunde inte fokusera. För tänk. Tänk hur Ont det gjorde, hur jag inte kunde sluta göra mig själv illa.
Det är inget problem för mig att prata om men jag gör det väldigt sällan. Det har inte påverkat mig på något bra sätt alls. Bara lämnat fula spår efter sig.

---

Jag stod framför spegeln, såg in i mina röda ögon och undrade var det egentligen gick snett från allra första början. Väl nere på botten är det svårt att ta sig upp. Hur stark man än är. Det är på ett sätt så enkelt att vara svag och deprimerad. Det finns inga krav då, man Behöver inte göra någonting.
Det enda jag egentligen behövde göra var att möta mig själv för att bli bättre. Men jag flydde. Det kände jag i varenda liten nerv. För det var det enda jag var kapabel till. Jag orkade och ville inte möta det som gjorde ont inom mig. Istället flyttade jag smärtan till ett annat ställe där jag åtminstone kunde kontrollera den. Trodde jag.

Jag såg på mig själv. Alldeles för smal och blek, nästan vit i ansiktet. Livlösa ögon och fula, stora, tjocka sår på armarna. Den lilla gnista av liv som fanns kvar i mig hade gömt sig väl. Var fanns Elin någonstans, var hade hon försvunnit? Hallå?

"Du kan inte fly längre, Elin."

Jag bestämde mig just den sekunden. Det där var sista gången. Jag skulle inte ens nypa mig själv en gång till. Inte ta en enda sömntablett till om jag så skulle ligga och skrika efter dem. För om jag inte ställde mig upp och mötte mina problem med en gång skulle jag vara död inom en kort tid. Om jag inte stod ut med att ta det onda och sluta fly i att göra mig illa.. Då skulle jag tappa all verklighetsuppfattning och slänga mig ner för bron över E4:an.