"Jag kan inte.." Jag lägger ner gaffeln på bordet och tittar upp mot mamma. Hennes ögon är tårfyllda och underläppen putar utåt. Man ser att hon tycker så synd om mig att det gör ont i henne. Hon har suttit här med mig i över en halvtimme nu och jag har knappt rört maten. Eller sagt någonting.

Det är julafton och jag kan inte sitta med de andra under middagen. Deras ögon är överallt och jag känner mig så dum som bara tänker på vem som tittar på mig.
Alla runt omkring mig skulle någon gång undra tyst för sig själva ifall jag börjat äta igen eller om jag kommer kräkas upp maten efteråt. Eller när jag ska sucka, resa mig upp och lämna bordet utan att ha ätit. Det skulle jag inte stå ut med.