Jag minns när jag satt där hemma i Björklinge varenda måndag-torsdagkväll. Framför datorn i mitt lila och röda rum, 13 år och dödsförälskad.

6 år senare sitter jag här och lyssnar på samma låt som jag gjorde då. Känner exakt samma sak, blir 13 år igen och fnissar bara av att tänka på honom.

Simon Erlandsson och Elin Eriksson.. Det är lite gulligt när man tänker på det. Om man tänker på hur små vi har varit tillsammans och testat gränser på varandra. Om man tänker på alla minnesbilder som finns kvar i mitt huvud. Saker vi gjorde, det där leendet, ögonen..