I morse tittade jag på mig själv i spegeln innan jag gick in till gymmet. Var såg jag alla kilon som jag var tvungen att banta bort förut? Jag väger 52 kilo idag och har alltså gått upp lite mer än tio kilo sen jag vägde som minst. Jag tränade mer då än vad jag gör nu och åt ingenting.
Nu när jag missar frukosten och väntar länge med att äta blir jag illamående och alldeles tung i huvudet. Det är verkligen inte meningen att någon ska tycka synd om mig, det är jag som tycker synd om alla tjejer som är där jag var.

Jag förstår bara inte hur jag lyckades, vad det var i mig som fick mig att fortsätta och orka med den vardagen. Jag förstår inte varför. Vad var det som påverkade mig? Berodde det på att jag slutade träna och chockerades över hur snabbt mina muskler tynade bort och ersattes med "fett"? Jag vet inte.
När jag tittar på bilder idag ser jag bara skinn och ben, absolut ingenting snyggt i det över huvud taget. Jag förstår inte hur jag, som annars är så klok och förnuftig, kunde låta det rota sig så djupt i mig.

När det gör så pass ont att vara så smal, när det blir farligt för kroppens inre organ, varför fortsätter man att plåga sig själv?