Jag är en glad person. En positiv tjej med mungiporna pekandes uppåt för det mesta. Det finns dock en del saker som gör mig riktigt förbannad. Riktigt in-i-benmärgen-arg. Det är när folk går omkring och säger saker som inte stämmer. Påhittade, dumma saker. Anledning: För att få uppmärksamhet.
Folk som ljuger, förstör, inte kan stå för vad de har gjort i första hand. Folk som i nästa situation inte kan stå för vad de har ljugit ihop. Uppträder som småungar, som varken vet vad orden respekt eller hänsyn betyder.

Jag blir så förbannad när jag stöter på sånt. Men man blir luttrad med åren. Lite härdad. Tro mig. Man blir lika arg och besviken varenda gång, dock inte ens i närheten av något som heter förvånad.

Just nu är jag mer besviken på hur en 18 årig tjej kan sitta och sänka sig själv på ett sätt som är helt sjukt. Är orden "förlåt, jag ber så hemskt mycket om ursäkt för allt som har hänt" så väldigt svårstavade?
Uppenbarligen.

Det är svårt att leva i en värld av skitsnack, rygg-huggningar och förnekelse. Ännu svårare att inte bli likadan själv. Skaffa sig den där pansarhuden och sälja själen till något jag inte ens vet ordet på.
Var fan tog andan i det hela vägen? Sen när blev tjejer/kvinnor pakter emot varandra istället för tvärtom som det Ska vara? Berätta gärna för mig för jag vill inte leva på "..men ha dina fiender ännu närmare"-sättet och känna att jag är stolt över det.