Min kropp ville helt enkelt inte gå upp i morse. Jag hade ställt klockan, planerat hela grejen med att först ta mig till Simon och sedan vidare till skolan. Gjort upp en tidsplan i huvudet och jag skulle komma perfekt till lektionen. Flyga in sådär "jag är stressad, det är jag nästan alltid, men jag har koll på läget och kommer i tid varenda gång"-stressad med andan i halsen och en kaffe i handen.

Istället vaknade jag tjugo minuter Efter att lektionen hade börjat. Men larmet då, tänkte jag. Det tjuter ju som om jag vore på en konsert. Jag har inget minne av att jag stängde av det.

Nej jag drar en egen slutsats. Det är helt enkelt För kallt för årstiden. Det ska man på tv igår dessutom. Och jag har ingen ordentlig höstjacka utan två snygga, lite kallare. Min kropp stängde av det där larmet i sömnen för att jag inte är redo för kylan än. Jag har helt enkelt ingen lust att trampa omkring i blöta, brandgula löv och hacka tänder.

Vi hörs nästa gång, som min mormor alltid kvittrar i telefonen när vi pratas vid. Så självklart, så mysigt. Det vet hon nog själv också. Min fina, älskade mormor.