Till den mest bergfasta punkten i mitt liv
2009

Ibland kan jag känna mig skjuten åt sidan, sviken och bortglömd. Jag saknar dig så att det gör ont i mig och undrar ofta Hur du kan vara lycklig som det är nu. Jag känner mig inte hel, det är en pusselbit som saknas, ett hål inom mig som skaver av längtan.

Jag har dagar då allting kommer ifatt mig, då jag inte kan stå ut med tanken på att vi har hamnat såhär långt ifrån varandra. Det är svårt att inte vara självisk när man inte vet var man ska vända sig. Men jag är inte arg på dig. Jag kan inte vara arg på dig.

Du gav mig så mycket under de där jobbiga åren, lärde mig att hur hårt jag än faller så hamnar jag snart på fötter igen. Du har tröstat och torkat tårar, ställt upp och sagt otaliga gånger att jag är vacker och unik – hur annorlunda det än må kännas.
Jag har kastat så mycket i ditt ansikte och du har fått utstå så mycket ont pågrund av mig. Du har blivit arg, så arg att du har sagt åt mig att dra åt helvete. Men vad trodde jag? Du är ju trots allt mänsklig och hur heroisk du än är i mina ögon vet jag med säkerhet att du inte är gjord av sten.
När det har varit som värst har du ändå alltid påmint mig om att det inte är lätt att förändras med förbundna ögon. Vad jag än har gjort och sagt har du aldrig kastat det tillbaka på mig i efterhand.
Hur skulle jag kunna vara arg på dig då?

Allt det där hände för så längesen. Det känns nästan som en evighet och jag har vuxit så mycket, blivit stark och klok. Det är många som vänder sig till mig när de har jobbiga perioder i livet just därför. Allt det är pågrund av dig, allt pågrund av att du har givit mig så pass mycket av dig själv.
Därför är det oklart för mig nu, hur ska jag kunna växa och fortsätta på samma spår när jag inte har dig att vända mig till? Vem ska jag kunna sätta mig bredvid och – nästan utan att behöva yttra ett ord – få svar på de frågor som jag grämer mig över?

Du har ju alltid funnits tillgänglig. Jag har aldrig behövt vänta på att få prata med dig och glömt bort vad det var jag ville säga när du väl står där. Kanske har det varit fel av mig att ta dig så pass för givet, för nu när våra liv har gått åt olika håll inser jag att det som är enklast att älska gör ondast att förlora.

Jag vill bara att du ska veta att jag tänker på dig Varenda dag och att jag saknar dig. Jag är ledsen och det visar jag omedvetet ibland, men mest är jag arg på mig själv som då låter ilskan ta över.

All min kärlek.

Från Elin