Till mamma

Livet är en gåva och vi vet inte hur lång tid vi har på oss. När du inte längre finns här med mig, när dina steg tystnar, kommer jag uppskatta dig mer då? Finns det saker som jag inte kommer på förrän efteråt? Saker jag borde sagt, låtit dig veta, delat med mig av.
Jag önskar att jag en dag kan få ord på min uppskattning och hur mycket du påverkar mig. Att du driver mig till att gå framåt för att lyckas. Hur mycket jag älskar dig. Fläta samman orden så att du skulle förstå. Fast bara kanske, jag vet inte ens om jag själv förstår.

Jag är egentligen alldeles för självkritisk. Jag är säker på att det jag skriver aldrig skulle få någon att häpna och allra minst dig. Mitt språk är ju lika vardagligt som vilket regn som helst. Ibland önskar jag att jag kunde förmedla en enda känsla av det jag känner. En enda. Den villkorslösa, kravlösa, gränslösa kärleken som bor inom mig.
Det skulle falla sig så naturligt, gå ihop som ljuv musik. Orden skulle smaka sött i munnen, få håret att resa sig på armarna. Alla som någonsin har älskat skulle känna igen sig i mina kloka meningar.

Därför hoppas jag så innerligt att du får vara med mig länge, länge till. Så att jag kan växa och förbereda mig, så att allt det där en dag bara ramlar ur mig. Som ett vattenfall av allt det jag vill att du ska veta.
En vacker dag kommer jag lyckas berätta för dig hur mycket jag avgudar dig. Då kommer du känna dig änglalik. Precis så som jag ser dig. Just nu har jag bara inte så vackra ord.

All min kärlek

Från Elin