UTDRAG: MINNEN FRÅN FÖRR
Det gjorde så ont att se hennes mörkbruna ögon så tomma och sorgsna. För ont. Vi var sjutton år och så nere på djupet att ingenting nådde ända in. Vi gömde oss inne på hennes rum, rökte i fönstret och trodde inte att någonting skulle förändras.
Jag vägde 39 kilo och hennes huvud var fullt av demoner. Precis som mitt. Hon följde med mig upp på akuten och jag följde med henne. Jag stod inte ut med tanken på att förlora henne. Så jag skrev och bad om ett löfte..
Visst gör det ont när dimman är tjock
Och du måste kämpa för varje andetag som kväver dig
Jag vet det
Visst gör det ont när kylan tränger tätt inpå
och inte ens dina stela armar kan hindra kroppen från att skälva
Jag vet det
Visst gör det ont när själen skriker av förtvivlan
innan den ger efter och hettan spränger fram
Jag vet det
Visst gör det ont när livet klagar
När tårar inte kan torka
...
utan att torkas
Jag vet det
Men älskling håll ut
Du måste lova mig det
åh herregud elin.. kommer aldrig glömma när vi gömde oss i mitt rum, kedjerökte i fönstret och pratade nätterna långa. eller första gången vi träffades.. systrar, kommer du ihåg? jag kan inte säga mer än; tack för våran tid! du står mig nära hjärtat, trots att vi är så långt ifrån varandra nu.