"Nej nej nej nej nej.. Snälla.. Aj aj aj aj.."

Yrvaken kastar jag mig upp ur sängen. Vad var det där? Jag sätter mina nakna fötter mot det iskalla golvet. Går mot min dörr och öppnar den, tittar ut lite försiktigt och försöker att urskilja några ansikten i hallen. Jag hinner knappt tänka innan det börjar igen. "Nej nej nej.. Aj aj aj aj.."

Flickan i rummet bredvid mig har anorexia. Hon ser ut som ett streck bredvid vem som helst, och då väger jag ändå bara 40 kilo. Jag har hört att hon tränar i smyg på nätterna trots att hon inte får. Springer på stället, gör sit ups och armhävningar.
Hon blir alldeles förtvivlad om någon kommer på henne med det där. Hon skriker att det gör ont bara någon nuddar henne. Ansiktet skrynklas ihop som ett russin och tårarna sprutar. Jag önskar att jag kunde gråta som hon gör. Det skulle kännas så skönt efteråt.

Någon går fram till mig och leder in mig till sängen igen. Jag har svårt att sätta fötterna rätt och snubblar nästan. Någon försöker säga mig något men jag ser bara munnen röra sig långsamt. Jag tror att min hjärna valde att somna om redan när jag gick upp.
Framför mina ögon spelas en film i ultrarapid. Det spelar ingen roll om jag blundar eller inte. Den handlar om mig, sittandes ensam i ett kalt rum. Utan fönster eller dörrar. Väggarna blir mindre för varje andetag jag tar. Men jag blir inte rädd, det är inte det som skrämmer mig. Det är ensamheten.

En dag vill jag berätta om allt det här för mamma, tänker jag och gråter mig till sömns.