Imorgon är det min och hjärtats 13 månaders dag. Tiden går så overkligt fort ibland. Det känns inte som så länge. Jag kan inte vara mer än några timmar ifrån honom utan att det börjar skava av längtan. Blir fortfarande knäsvag när han skickar sina vackra SMS till mig varje morgon när han jobbar.

Oavsett hur mycket han än kan gå mig på nerverna (han vet väldigt väl var han ska sätta sina fötter) finns det ingen annan i hela världen som jag skulle vilja spendera mitt liv med.

Vi kan ta ett exempel: Jag kom hem förra torsdagen, visade mina nygjorda naglar och sa "visst blev jag tusen gånger mer kvinnlig nu?" Simon svarade "ja, det blev du verkligen" och såg med stora, allvarliga ögon på mig som om jag blivit en helt annan människa.

Hur kan man inte älska en sån mupp?

Men så ibland kan jag inte låta bli att le. Igår fick jag massage länge, länge av honom tills det värkte i hans händer. I morse fick jag ett SMS där det stod att jag skulle få det ikväll igen.

Är det inte så det ska vara? Va? Att bli behandlad som en prinsessa av någon man ser som sin prins.