Jag är så lättretlig när jag är stressad. Enligt Simon är jag förstås lättretlig hela tiden, men då vet ju han vilka knappar han ska trycka på också.
Simon kallar mig bitter men gör ingenting annat än att slicka mig i öronen, nypa mig i kinderna, kladda i mitt ansikte osv. när jag bara har sju tabletter eller mindre kvar innan en ny karta Neovletta (p-piller) ska påbörjas. Jag lider inte av någon jätte-PMS men som för många andra kvinnor är beröring i ansiktet obehagligt och lättretlighet påtagligt.

En snabb fråga nu: Är det för mycket begärt av mig att be Simon hålla koll på mina piller, hur många det är kvar, så att han vet när han ska vara redo för åskväder?

Nu tappade jag tråden helt plötsligt.. Det jag ska komma till är såklart:
Min lillebror är duktigast (hur gramatiskt fel det än må låta - man kan säga duktigast, titta själva) av alla på att, helt omedvetet, göra mig fly förbannad stunder som dessa. Som nu till exempel, nu sitter han och spelar tv-spel med högt ljud, bas och hela skiten.
Pang pang pang pang pang BOOOOOOM pang pang pang pang pang! *Polissirener*

Jag har dessutom missat min tandläkartid av någon underlig anledning och eftersom att vi inte har någon micro än (pik till pappa) kommer det ta trehundra år innan kycklingen har tinats och är redo för tillagning!!!!!!!

Efter att ha läst det här förstår jag varför Simon valde att äta hemma, trots att jag nästan började gråta när han sa hej då och gick ut för att träffa Sebbe. Vilket vrak jag är, vilket jävla vrak jag är...
Oh dear PMS, how I love you!