Den kryper längs golvet, väggarna och upp mot sängen. Den sitter i precis allting jag tar i, fastnar på mina händer och sprids genom hela min kropp. Varenda andetag skär i halsen och slår mot mitt hjärta så att det nästan rasar i bitar.
Ångest.

Jag skriver ett brev till en människa som betyder så mycket för mig, och det river upp stora sår inom mig när jag sätter ord på känslorna. Jag kan inte mer än börja på en mening innan det väller över kanterna och åt alla håll. Hur förklarar man att man inte är arg, utan ledsen och att man känner sig satt åt sidan men inte bortglömd?
Jag vet ta mig sjutton inte. Jag vet inte ens om jag tänker ge den här personen brevet.