Jag är svartsjuk av mig, det erkänner jag. Ibland är jag så svartsjuk att det förstör och försvårar enkla saker i vardagen för mig. Jag kan bli alldeles mörk i ögonen vissa stunder.
Svartsjuka är gulligt till vissa gränser och det "ligger i släkten" för min del. Jag är svartsjuk, pappa var svartsjuk, farfar har varit svartsjuk and so on. För mig är det ett av alla de olika sätt jag har att visa att jag tycker om någon.

Men misstänksamhet är någonting jag har svårt med. När det finns en tanke om lögn eller undanhållning av sanningen oavsett vad man gör, då blir jag galen. Vi kan ta ett exempel, som då bara är just ett exempel och ingenting annat:
Jag sitter och skriver ett SMS till Simon, ett gulligt SMS som ska göra honom överraskad och glad när han ser det. Då säger Simon "vem sitter du och skriver till? Får jag se på mobilen! Ja men ge mig den då!"
Jag klarar inte av sånt! När man blir misstrodd vad man än gör.

Sen undrar jag såklart om jag gör samma sak själv, men kommer snabbt fram till att det inte är ett sunt beteende. Tänk om Angelica inte vill vara med mig och bara säger att hon ska jobba när jag frågar? Tänk om mamma inte vill prata i telefonen när jag ringer nu på morgonen, tänk om hon inte alls sover utan bara skiter i mig?

Vilket jobbigt liv såna människor måste ha. Jag skulle aldrig orka med att vara så.