Idag har jag haft en krävande dag, känslomässigt krävande. Jag har inte alltid haft särskilt bra kontakt med min pappa, knappt någon alls under långa perioder. Idag åt vi middag ihop, han fyller år, och pratade hur mycket som helst om precis allting.
Jag blev så himla sentimental på vägen hem, det kom över mig på en halv sekund. Jag tänkte på vad glad jag är för det och fick tårar i ögonen. Jag har liksom skrivit brev till min pappa under de gångna åren och undrat varför han inte kan älska mig och varför jag inte gör detsamma. Brev! Så pass har det varit.
Det är inte ofta jag gråter (förutom när Simon petar mig i ögat) och därför känns det speciellt när jag väl gör det, oavsett hur lite. Som något slags bevis på att det är på riktigt.

Jag kände mig så förbannat dålig igår när jag skrev mitt CV. Mitt självförtroende dippar ibland, oftast när det väl "gäller", och jag tycker mig vara värdelös på precis varenda liten punkt.
Det kändes inte som att någon skulle bry sig om att jag faktiskt har gjort det och det, att det inte spelar någon roll. Jag vet ju egentligen att det spelar roll och att jag har chans just därför.
Jag ska bannemig ha det där jobbet!