Min pojkvän och jag har ett ganska gammalt förhållande för att vara så "nya". Jag tycker inte att 8 månader är en jättelång tid och den där nervositeten mellan oss försvann ganska snabbt. Det var inte pirrigt och nervöst innan jag skulle träffa honom värst länge alls, en-två månader kanske. Om ens det.
Vi umgås massvis, "sitter nästan ihop" som han uttryckte det idag. Skrattar, kittlar varandra, fnissar, pussas, retas, pratar, myser, kramas, säger fina saker osv. Det känns som att vi inte är nykära längre även fast det visst känns så, om ni förstår vad jag menar.

Jag tycker att det är så himla, himla skönt.

Jag behöver inte skämmas så fort min mage kurrar och jag behöver inte tänka "undra vad sjutton han tycker om mig nu" så fort jag gör någonting utsvävande. Alla mina underkläder vet han hur de ser ut, och jag känner inte längre att jag ska matcha bh och trosor varje dag.
Det är så himla fint och mysigt och gulligt men på ett så avslappnat och självklart sätt.

Det fanns en tid då Simon faktiskt läste min blogg och frågade mig om saker jag skrivit, undrade om vissa av dem var till honom och blev lika glad varje gång jag svarade ja. Nu på senare dagar har jag dock tappat honom som läsare, men det gör ju inget - han vet det mesta ändå.
Vi behöver inte säga så mycket till varanadra, jag och Simon. Vi bara vet ändå, har jag sagt. Det trodde jag tills jag riktigt tänkte på det. Jag säger faktiskt det mesta till Simon, nästan allt, utan att tänka på det. Det faller sig så himla naturligt allting.

Fast nog känner jag hur det pirrar i magen när han kommer ut ur duschen (inga misstolkningar nu!) och visst börjar jag bara le utan anledning ibland bara för att jag är så glad att jag har honom. Men det är en hemlis om Simon frågar. :)