Igår slutade min lilla (inte så liten längre) kusin Sofie nian. Tänk vad stora vi blir allihop! Jag har alltid känt mig hundra år äldre än mina kusiner då jag faktiskt är äldst med mina 19 år. Nu känns det dock som att ni kommer ifatt mig och jag antar att det blir så ju längre tiden går. Mysigt. :)

Jag var inte alls stor då, när jag slutade nian. Jag vet inte om jag är värst stor nu heller. Jag ringer fortfarande till mamma när jag är ledsen och jag skulle inte klara mig så länge utan mina föräldrar. Men större, det har jag verkligen blivit. Mycket större än när jag för första gången tog bussen till Rosendalsgymnasiet och längtade efter att få laptopen man blev garanterad.

Tänk vad man lär sig om livet och om sig själv hela tiden. Jag upptäcker nya saker hos mig själv varje dag och växer lite, lite för varje gång jag stöter på motgångar och framgångar. Jag vet inte om man någonsin blir fullärd, jag vill i alla fall inte bli det. Jag vill aldrig kunna allting, då känns det som att jag slutar försöka.

Ikväll tänker jag slå klackarna i taket med mina fina tjejer. Och hela dagen idag ska jag mysa med min fina pojkvän som jag firar 8 månader med!