HEAD UNDER WATER
Jag upplevs som otrevlig ibland. Stroppig. Till och med bitchig. Jag är inget av det där egentligen, bara försjunken i tankar. Undrar till exempel varför en del reagerar som de gör när de hälsar på Simon. Det är inte så att varenda tjej fnittrar och knappt kan stå still. Det är förresten sällan som tjejerna stannar och hälsar. Jag bara undrar ändå. Analyserar. Håller koll på detaljerna. Glömmer bort att sträcka fram handen och säga vad jag heter.
Elin. Ja, Elin Eriksson. Men än sen då? Vem bryr sig?
Hur det är med mig? Jo tack, det är bara bra med mig. (Egentligen låg jag på sängen igår och önskade att jag var någon annan än mig själv.) Och själv då, hur är det med dig? (Jag lyssnar inte. Inte egentligen. Om du säger att det är bra så nickar jag och ler, samma sak om du säger att du mår pyton.)
På något sätt känns det bättre då att inte fråga alls.
Jo då. Jag bryr mig visst. Nästan för mycket ibland. Jag står bara observant bredvid och funderar. Undrar vad folk tänker om mig, när min sorg pressas ut genom ögonen och inte går att dölja ens med solglasögon. Undrar om folk tar mig för något psyko med mina fula armar med gamla, gamla ärr. Även fast de är just gamla, gamla men bara inte går bort helt och hållet. Undrar varför vissa tittar mer än andra.
Det kanske är bättre att ljuga. Kanske bättre att undanhålla sanningen för sin egen skull. Bara glida med stå som någon nickdocka. För vem bryr sig egentligen? Jag vet inte om jag vill veta det.
En tjej brände medvetet sina underarmar i ugnen och sa att det var en olyckhändelse. Ingen annan än jag vet vad som egentligen hände. Ingen ifrågasatte eller gav det någon extra tanke. Just därför att hon bara nickade och log. Det är ingen som tittar konstigt på henne nu. Ingen ser ner eller höjer ögonbrynen. Ingen vet och kan därför inte göra varken gott eller ont.
Kanske borde man göra så med allt istället.
Kommentarer
Postat av: tove
jag saknar DIG
Trackback