Jag önskar att jag också kunde vara sådär djärv. Leva på den styva linan, kasta mig rakt ut i mörkret utan att se mig över axeln. Inte se framåt heller, för den delen. Tänk att kunna göra som man behagar utan att undra över konsekvenserna. Slippa den där obehagliga känslan i magen, slippa all ångest, slippa allting.

Någonstans tar det emot så fort jag ens snuddar vid tanken. Någonstans finns det alltid en vis och klok del av mig själv som lugnt säger till mig att det är bäst att göra annorlunda. Göra det rätta, göra det som är mest schysst. Inte bara mot mig själv utan också mot andra. Göra det som jag själv hade velat att andra gjorde i den situationen.

Det händer att jag tar till någon vit lögn ibland då och då. Jag kan dra till med någonting i stil med "nej jag har.. du vet.. den där veckan" när den andra inte skulle förstå varför jag helst vill sitta ensam och skriva lite istället för att bada i någon iskall sjö. Det är okej, tycker jag. Det skadar inte någon om jag säger att jag har mens fast jag egentligen inte får den förrän om en vecka.

Idag är jag så oerhört ledsen och besviken. Man tror att man känner någon, ni vet. Man tror att man vet var man har någon och helt plötsligt står man där så snopen och dragen vid näsan.
Jag är uppfostrad på det sättet att man alltid ska tro gott om människor. Man ska aldrig vara bitter och ha en redan dragen slutsats om att alla som har gjort misstag är förlorade. Idag önskar jag dock att jag var mer cynisk..