OM JAG KAN
Jag är en ganska konstig person. Vissa dagar orkar jag inte med mig själv och vill bara dra täcket över huvudet. Jag gör misstag på misstag och det mesta går åt skogen. Jobbiga dagar.
Ibland klarar jag av allt jag tar mig an - och mycket därtill. Jag blir som manisk och allting går hundra gånger snabbare än vanligt. Jag behöver ingen sömn, knappt någon mat och jag är superdupermega-lycklig.
Trots att jag nu har lärt mig att stanna kvar på en normal nivå har det inte alltid varit så. Fast vad fan är vanligt då? Egentligen.
Jag vill aldrig någonsin igen ta mediciner för det där. Trots att det är vad som starkt rekomenderas. Det får vara jobbigt periodvis i så fall. Jag vill inte kapa av så mycket av min personlighet som de medicinerna faktiskt gör.
Mest av allt vill jag inte känna mig sjuk. För jag ser mig inte som sjuk. En sjuk människa sitter intryckt i ett hörn och kan inte skilja på verklighet och drömmar. De där tabletterna ska inte behövas för att jag ska kunna leva ett normalt liv. Det ska jag klara av själv. Vad någon än säger.
Jag fick till slut en otroligt bra läkare. Henrik Pelling heter han. Han brukade säga att jag skulle kunna lära mig att handskas med min diagnos.
Långt ifrån alla kan det men han tvivlade inte på mig. Han trodde på mig. Han var nästan säker på att jag kunde klara det. Han lovade ingenting och sa att det skulle bli min tuffaste utmaning någonsin.
Därför slutade jag med allt vad tabletter heter. Det var så otroligt jobbigt i början. Jag kunde ju ingenting, tänkte jag. Jag kunde ju allting, tänker jag nu. Ingen är väl bättre än jag själv på att se tydliga tecken på förändring i mitt humör.
Jag var inte längre tvungen att ta blodprover var fjärde vecka. Alla biverkningar försvann som i ett trollslag: Jag slutade skaka, huden blev bra igen och jag var inte lika törstig hela tiden. Innan behövde jag gå på toaletten flera gånger i timmen enbart därför att jag drack så mycket vatten.
Plötsligt kunde jag se allting och hindra det nio gånger av tio. Plötsligt blev livet enklare.
Bara för att man får en diagnos som säger att man har en sjukdom betyder inte det att man är körd. I början litade jag stenhårt på att tabletter skulle fixa upp mitt liv åt mig. Jag bara satt där och väntade, liksom.
När jag till slut började skjuta på själv och tänka efter blev det så stor skillnad. När jag bestämde mig för att lära mig se alla tecken, lyssna på mig själv, då lärde jag mig att kontrollera det. Då behöver man inte längre förlita sig på mediciner utan på sig själv och sin egen förmåga.
Ingen får sätta sig på mig och jag är envis som en get. Jag har ett minne som en elefant och glömmer ingenting. Jag är dock inte långsint för det utan snarare tvärtom. Jag är en förlåtande människa och förväntar mig därför att de jag har omkring mig också ska vara det. Jag är lättlärd, har god självinsikt och bryr mig om min nästa.
Varenda människa har egenskaper som gör det möjligt att kunna förändra sitt liv till det bättre. Jag menar inte att jag är någon världsmästare för att jag har lärt mig att kontrollera bipolärt syndrom, bara att om jag kan så kan nog många många andra.
Kommentarer
Postat av: Anonym
Aaa.. Alla kan ju inte vara lika BRA som duuuuu!!
Postat av: sophié
du är duktig sötnos
Postat av: Elin
*Tack hjärtat. Det är du med, vet du va? Med allt var du står i med mage, jobb och häst. :)*
Postat av: Sofia
Henrik Pelling är superbra!
Han diagnoserade mig bipolär 2..
Jag går dock på lamictal som funkar super på mig!
Skönt att du slipper gå på mediciner!
starkt gjort.
/ sofia.
Trackback
