"Det är min rotfyllning." Hon släppte mig inte med blicken fast verkade ändå inte se mig, som om jag var genomskinlig. Hon var så liten och smal, klädd i smutsig sommarklänning och vita knästrumpor. Hon förklarade för mig att det var värre än vinterkräksjukan, värre än drogabstinens. Jag nickade och undrade tyst i tanken vad hon hade tagit som skyllde på en ond tand.

Istället för att bli förbannad och moralpredika som jag brukar kände jag empati. Jag tyckte synd om den där tjejen. Såg på hennes sönderskurna armar och blev blödig. Jag ville krama om henne, lägga om såren. Både de utanpå och inuti. Säga att det snart blir bättre, berätta om den ljusare sidan av livet. Lära henne att glädjas.

Jag vet ju. Jag vet hur det är att lämna nattpaniken, morgongråten. Jag vet hur det känns när det äntligen vänder. Det finns inget bättre än det.

Jag gick ut för att samla ihop alla tankar. Jag blir så lätt tagen av situationen. Då kom hon ut igen. Utan att ha blivit kramad, utan någon tröst, inte ett enda råd i handen. Det enda hon hade där var utskrivna tabletter.

Det här samhället gör mig vansinnig.