REGN
En helg för två år sen. Du var så skör och jag var så stark, trodde jag. Jag ville lära dig allt jag kunde, visa dig allt jag sett av världen så att du skulle klara av den. Stå ut.
Du var så vacker och ljus i ditt mörka inre och jag ville rädda dig från alla faror. Ta bort dina rädslor, stryka ett steck över alla hemska minnesbilder. Jag ville torka bort alla dina tårar och öppna dörrarna till en vackrare värld där man älskar sig själv. Viska i ditt öra "ser du där borta, ser du ljuset i slutet av tunneln?" och låta dig skaka av ångest tills dagen åter kom.
Vi var så otroligt olika, du och jag. Du spärrade upp ögonen när jag åkte hem från skolan innan den var slut, när jag valde att ta tåget en timme tidigare. "Det viktigaste är att leva, inte skolan" brukade jag säga till dig innan jag åkte och du nickade men blev kvar ändå. Varenda dag.
Jag minns att jag avundades dina förmågor att kunna strukturera och planera hela din värld in i minsta detalj, ha koll på allt det som rör allt praktiskt. Jag saknade dem inte, jag ville bara inte känna mig fastkedjad. Det är vad jag är mest rädd för här i världen, att sitta fast på ett ställe.
"Vissa fåglar kan inte sitta i bur" brukar min mamma säga till mig när jag rasar över min egen personlighet. För jag vill vara fri, fri som en fågel. Kunna lätta mina vingar när jag vill utan att någonting håller mig tillbaka. Utom vinden. Den vill jag alltid känna fladdra genom håret.
Jag gav upp dig därför att du stod i min väg, därför att du gav mig skäl att tvivla när jag ville ge mig av. Det blev alldeles för krävande att ta farväl när du satt där, vemodig, och med en blick som skrek besvikelse. Idag önskar jag att jag varit mer som du, eftertänksam, sett faran i att flytta och att ta den stora risken. Insett hur mycket jag skulle komma att ångra min största förlust: Du.
Men jag är inte som du. Jag sitter fortfarande i sängen, klädd i mjukisbyxor och min pojkväns gamla t-shirt. Jag har inte dukat upp någon frukost utan äter kladdkaka med fingrarna - jag orkade inte ta fram en sked.
Det blir så mycket jobbig disk då och jag har massor, massor med annat för mig..
Kommentarer
Postat av: J
Och jag önskar att jag vore lite mer som du. Lite mer viljestark, lite modigare... Inte lika rädd för allt som inte är som det kanske borde vara. Men jag är glad att vi hittade varandra, trots att vi är så olika. Jag lärde mig mycket av dig. Oavsett hur det slutade så var det en bra tid som jag aldrig glömmer. Ser fram emot fikaträffen! Kram.
Trackback