JAG MÅSTE VÄXA

Livet är en gåva och vi vet inte hur lång tid vi har på oss. När du inte längre finns här med mig, när dina steg tystnar, kommer jag uppskatta dig mer då? Finns det saker som jag inte kommer på förrän efteråt? Saker jag borde sagt, låtit dig veta, delat med mig av.

Få ord på min uppskattning och hur mycket du påverkar mig. Att du driver mig till att gå framåt för att lyckas. Hur mycket jag älskar dig. Fläta samman orden så att du skulle förstå. Fast bara kanske, jag vet inte ens om jag själv förstår.

Jag är alldeles för självkritisk. Jag är säker på att det jag skriver aldrig skulle få någon att häpna. Mitt språk är lika vardagligt som vilket regn som helst. Ibland önskar jag att jag kunde förmedla en enda känsla av det jag känner. En enda. Den villkorslösa, kravlösa, gränslösa kärleken som bor inom mig.

Det skulle falla sig så naturligt, gå ihop som ljuv musik. Orden skulle smaka sött i munnen, få håret att resa sig på armarna. Alla som någonsin har älskat skulle känna igen sig i mina kloka meningar.

Därför hoppas jag så innerligt att du får vara med mig ett tag till. Så att jag kan växa och förbereda mig, så att allt det där en dag bara ramlar ur mig. Som ett vattenfall av allt det jag vill att du ska veta.

En vacker dag kommer jag att lyckas berätta för dig hur mycket jag avgudar dig. Då kommer du känna dig änglalik. Precis så som jag ser dig.

svar; HAHAHHA! men du måste ju kunna se skillnad på dom! HAAH, shit vad roligt ändå..



och jag hålelr med jeaanette, du är GRYM på att skriva snygging!

haha vad lustigt det där med tapeterna! jag älskade dom & din mamma sa att du inte gillade dom. vi har fått jättefint, älskar verkligen lägenheten! :)

kramar louise