När allting är lugnt och fridfullt, när livet går som det ska och när alla hinder är utom synhåll - då brukar jag få ångest. En slags ångest som blir skrattretande efter ett tag. Lite som att all min ironi har börjat med kapplöpning i mitt blodomlopp. Det är någonting jag har glömt, någonting dåligt som ligger och väntar på att få förstöra. Någonting.