Jag är understimulerad. Vädret har liknat hösten de senaste dagarna och jag jobbar inte. Det kryper i mig, jag klättrar på väggarna och så tänker jag för mycket. Alldeles för mycket.

Ibland vill jag rädda hela världen, ge alla ledsna människor en helt ny förklädnad. Någonting som de kan le åt och må bra över. Låta varenda en skrika rakt i mitt ansikte utan att jag rör en min. Om de vill. Bara för att det ska få kännas lite, lite bättre efteråt.

Jag kan inte rädda någon. Inte en enda. Den enda jag kan rädda just nu är mig själv. Sätta på mig vackra smycken, klä på mig fina kläder och göra någonting åt mitt hår. Mitt risiga hår som behöver träffa frisören.

Ni tror att kärleken och livet kommer om ni bara ropar. Men den har inget namn.