"Vi lever på lånad tid." Jag vill aldrig tro på den meningen. Jag vill tro att det ska vara för alltid, att vi ska hålla för evigt. Du och jag. Att jag alltid ska älska dig och alltid bli älskad tillbaka. Känna mig sådär trygg och svag på samma gång. Fjorton år igen.

Jag vill inte lyssna på folk som säger att det inte finns något som håller så länge. "Inte längre, inte på tjugohundratalet." Jag stänger av öronen och nynnar för mig själv. Vill inte höra på. Låtsas att jag är tillfälligt hörselskadad.

Jag är en obotlig romantiker. När jag tittar på mina morföräldrar kastas jag in i en virvelvind av hopp och önskan. Att åldras tillsammans från unga år, bli gamla ihop. Se åren sätta små spår i huden. Jag skulle alltid tycka att du är varckast i den här världen, se in i dina ögon och låta fjärilarna i magen kittla bäst de vill.

Åh, jag vet nog allt vem jag är utan någon alls i mitt liv. Jag vet att jag klarar mig, jag vet att jag inte lägger min lycka i andras händer. Inte helt och hållet, i alla fall. Jag har aldrig varit rädd för att vara ensam. Bland det bästa som finns är att sitta själv och få ord på mina tankar, reda ut lite av det som trasslar ihop sig där inne.

Jag tror bara på samhörigheten. Tillhörigheten. Att jag inte kan existera utan den. Att mina tankebrunnar skulle sina, att orden och alla känslor skulle ta slut.

Jag tror på för evigt. Det måste finnas ett för evigt, annars vet jag inte om jag finns alls själv.