Det är ett år sen jag ville dyka ner i havet och aldrig mer titta upp, ett år sen jag undrade om det var något fel på mig. Fel på mitt sätt att tänka, fel på mitt sätt att vara. Fel på mitt sätt att vara Elin.

Det var aldrig fel på mig. Jag och det som jag är passar bara inte in i allas världar och det förstår jag nu. Jag har haft sån enorm tur, det är inte alla som inser det.

Jag hade tänkt mig att jag skulle gå under jorden av alla hemska minnen i helgen. När jag mötte min absolut värsta mardröm. Det som har fått mig att tvivla på min egen förmåga, den som har kunnat pressa sönder mig hur enkelt som helst.

Men jag har kommit längre än så. Jag har blivit en bättre människa, fått andra ögon, lärt mig att jag aldrig kan göra någon annan bra. Den där sjuka rädslan fanns inte längre, den hade flytt någon annanstans och all min lycka stannade kvar hos mig. Trots allt, trots alla tillbakablickar, trots alla djupa sår.

Jag räcker till, jag har saker av mig själv som är värda att dela med sig av och mina förmågor är det största jag har. Jag tänker aldrig ändra på mig själv för att någon annan ska bli lycklig, det fungerar inte så. Så mycket av det jag har kan jag aldrig ge till någon annan.

Jag började om på ett tomt blad när jag kom tillbaka från Göteborg, staden som får mig att undra varför jag bor i Uppsala, och tanken på det beslutet tar mig alltid till toppen på vilket berg som helst.

Det finns så mycket bra själar att omge sig med, det finns så mycket att hämta hos dem. Jag minns knappt längre varför jag inte alltid har tänkt så.

Jag är lycklig nu. Själen är läkt nu.