Det gör mig ingenting att vara sjuk idag. Regnet slår oavbrutet mot mitt fönster. Verkar vilja komma in. Liksom knackar på min ruta. Släpp in mig.

Det absolut värsta som finns måste vara att känna sig ensam. Tänk att inte ha någon att prata med om allt det jobbiga, eller det glada. Dela sina med och motgångar med. Jag har jordens finaste pojkvän och fantastiska vänner, men tänk så många andra som inte har det.
Tänk att inte ha någon.

Den där tjejen som har klottrat ner sin Facebook-sida med tusentals saker om en kändis, till exempel. Skriver hälsningar till honom. "Grattis på födelsedagen! Hoppas att din dag blir bra!" Bara till honom. Inte ett spår av vänner för Jag känner henne inte. Hon har inte svarat på mitt mail om vem hon är. Hon har inte svarat någon annan som undrar heller.

Eller hon som kommenterar allas bloggar, bilder och allt annat på Internet. Fast hon egentligen inte känner någon. Kanske får hon en snäll kommentar tillbaka, kanske inte. Kanske, kanske ser det ut som att hon har Någon. Någon att skriva med, någon att skicka ett inlägg till om att lunchen igår var supertrevlig.

Eller han som förgäves försöker vara någonting som han inte är. Han som hävdar sig, gör saker han inte alls är stolt över efteråt. Skriker saker i korridoren åt någon lika osäker som honom, bara för att få höra killarna skratta. I hopp om vad som helst, vad som helst förutom att vara ensam.

Alla behöver vi någon. Utan tvåsamhet klarar vi oss inte.