UTDRAG: MINNEN FRÅN FÖRR

Det blev inte perfekt när jag sminkade mig nyss. Snarare tvärtom, ögonfransarna ville inte samarbeta med min mig idag. (Kan man ha en dålig ögonfrans-dag?) Det gjorde mig ingenting, jag ska ändå bara hem till mamma på middag ikväll. Just den känslan av att det inte spelade någon roll drog mig flera år bakåt i tiden.

Jag var femton år och sminkade mig varje dag. Inte mycket som många andra femtonåringar gör, utan neutralt och med jordnära färger. Jag har alltid varit ganska duktig på att sminka mig.
Om ögonfransarna inte blev perfekta tvättade jag bort det och gjorde om hela proceduren med att böja, borsta och långsamt måla på svart mascara. Efter det hade jag en nål som jag särade på alla fransar med. En liten, liten knappnål. Ibland gick det ändå inte och jag grät floder, vägrade gå utanför dörren och bara stirrade på mig själv och mina mascara-svarta kinder. Det fick helt enkelt inte bli fel.

Usch, jag var så osäker under mitt hårda skal. Jag var inte större än en svartmyra där inne. Sen var jag på jakt. På jakt efter någon som kunde älska mig och få mig att känna mig vacker. Jag var ständigt avvisande och kände knappt tillit alls men om någon ändå vågade sig fram till mig var jag fast.

Jag minns särskilt en kille som vi kan kalla för Daniel. Han tog min hand på en fest och sen var jag som trollbunden. Han kallade mig ofta för dumma saker, höll på med andra tjejer när jag såg och kom-och-gick-lite-när-han-ville. Ändå kunde jag inte slå mig fri från vad jag trodde att jag kände för honom.

En natt precis efter att jag flyttat till Uppsala från Björklinge ringde han till mig och fyllde mina öron med gift non-stop i tio minuter. Jag har aldrig blivit kallad värre saker, hört fulare ord om mig själv eller blivit så djupt sårad. Och jag fick inte fram ett ord.
"Du är en sån äcklig hora. Jag hoppas att du skär sönder dina armar så att du dör." Jag blev stum. "Det finns ingen som egentligen tycker om dig, Elin. Alla vill bara bli av med dig så det är skönt att du har flyttat två mil." Jag kände hur andan gick ur mig. "Din kropp är det värsta jag har varit med om. Du är så tjock att jag bara ville spy. Jag undrar hur jag ens tog mig igenom det."

Någon fnittrade glatt i bakgrunden efter varje mening. Jag visste precis vem hon var. Jag la på luren och sen dess har jag aldrig pratat med honom. Och jag har fortfarande svårt för den där tjejen.


Kommentarer
Postat av: linda

vilken vacker bild på dig, elin!

Postat av: Sandra

jag gillar att läsa om dina Minnen från förr.

Fortsätt såhär

2009-08-04 @ 19:14:20

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback