Jag sken upp. Tappade nästan andan och blev hysteriskt glad. Det var knappt att jag orkade skratta, krafterna tog slut redan på första rasten. Några äpplen, bananer, knäckebröd och vatten på tre dagar är inte mycket att hänga i julgranen. Tänk att en sjuttonåring kan hamna i en så ond cirkel.

Ändå skämdes jag över att bli sådär glad. Jag visste ju att jag knappt var halvvägs mot mitt mål. Jag var fortfarande en tjockis och vad någon än sa så hittade jag alltid ställen där skinnet inte låg slickat mot kroppen.

Det gjorde så ont i magen den där dagen. Jag var tvungen att gå ut ur klassrummet flera gånger under den långa journalistiklektionen. Ibland för att bara krypa ihop på toalettgolvet, ibland för att jag behövde kräkas. Jag minns så väl hur jag såg ut i spegeln.

Mitt ansikte var blekt och kindbenen pekade utåt. Klänningen satt tight runt armarna och midjan som knappt var befintliga. Mina ben stack ut lite här och var och allting verkade tyna bort.

Jag såg dock annorlunda på mig själv då. Min spegelbild bara lurade mig och jag blev större hela tiden, det var jag säker på. Även fast jeansen redan börjat hänga trots att jag köpte dem en månad tidigare.

 
Sjutton år. Om ni bara visste hur otroligt små de där vita byxorna är.

 
Nitton år. Samma linne som på första bilden.