Jag låste dörren till mitt rum och kastade mig över telefonen. Jag förberedde inte samtalet någonting och hann inte lugna ner mig över huvud taget. "Varför har du inte sagt någonting?!" skrek jag och tårarna sprutade längs kinderna. "Jag hatar er!!" fick jag fram mellan de häftiga andetagen och slängde på luren. Rakt i mammas öra. Min pappas ord ekade fortfarande i mitt huvud.

Jag var tolv år och fick det spottat i mitt ansikte mitt i ett bråk vid matbordet. Min egen pappa skyllde på mig och skrek orden till mig. Vi-ska-skiljas. Egentligen menade jag det inte, när jag sa att de vore bäst att gå ifrån varandra. Jag ville inte ha min familj delad i tu.

Pappa och mamma bråkade i telefonen, hon hade antagligen blivit tokig när hon fick veta att han hade sagt sådär. Jag stod inte ut. Ville bara iväg, bort ifrån pappa. Så jag smälle igen ytterdörren och sprang därifrån.

Min dåvarande pojkvän Viktor fick ett SMS och mötte mig halvvägs. Vi bodde bara fem minuter ifrån varandra. Ingen av oss visste vad som just hade börjat ta fart inom mig. Hade inte en aning. Kanske var det bäst så.