Jag har hamnat i kläm. Jag menar inte att jag sitter fast någonstans i någon situation utan mer bildligt. Jag är så vidrigt mitt emellan två stycken att jag aldrig skulle vilja träffa dem tillsammans. Det skulle bli för mycket, skulle aldrig slinka förbi mjukt och fint. Käpp-rätt-åt-helvete.

Som person är jag sällan tyst och om det var möjligt skulle jag låta hela världen veta vad jag tycker om allt. Bara att jag då skulle behöva flytta härifrån. Om alla som jag tycker är fula i håret visste det till exempel. Eller om jag så uppenbart ser att en kille har blonderat sig (men vill dölja det för att alla ska tro att det är solblekt) och säger det till honom.

Det är inte alltid rätt att säga precis vad man tänker på. Det lär man sig med tiden.

Idag är jag dock arg och ilska drar ibland ner mig några våningar. Nu för tiden gör jag det dock snyggt och väl genomfört. Med ett leende på läpparna så att nio av tio bara kokar inom sig men aldrig säger någonting. Den där sista skulle nog ge mig en smäll på käften, som tur är har jag aldrig trättar denne.

Jag tycker mig ha sett det mesta och varit med om en hel del. Gjort mycket och hört nästan allt. Det här är däremot utskåpning. Jag har aldrig varit med om en mer falsk och självisk person. Omogen. En riktig idiot. Den här människan har tur som står så nära en vän till mig. Annars hade jag nog smällt av ett näsa ikväll.