Här sitter vi, i sängen med vasin dator i knäet. Jag och Simon alltså. Tvn är på i bakgrunden. Han visar mig någonting lite då och då, säger att jag ska titta och ber mig svara på någon fråga. Jag är halvt frånvarande. Inne i min egen värld. Ger honom ett långdraget "mmm" till svar.

Jag hatar egentligen datorer. Det är sant. Jag var emot Facebook längre än de flesta andra. I mars 2008 bet jag mig i underläppen och blev medlem trots att jag lovat att aldrig någonsin bli det. Egentligen mest för att hålla koll på vad andra hade för sig. Till en början åtminstone.

Det är ju ganska sjukt faktiskt, hur vi håller på. I alla fall jag. Ibland börjar jag att snoka runt på folks profiler. Ni vet, först söker jag på ett namn och kommer vidare till andra på min vännerlista genom att klicka på någon av våra gemensamma vänner.
Kanske har två helt otippade personer blivit tillsammans. Några kanske rent av har gjort slut. Shit, liksom. Oh-my-God. Men så fastnar jag och blir som förtrollad. Höjer chockat på ögonbrynen om jag hittar någonting och tänker ungefär: "Det här måste jag berätta för Tove!"

Jag blir livrädd ibland. Tänk om det tar slut mellan mig och Simon. Tänk vad många som får reda på det just den sekunden som vi avslutar vår relation på Facebook. "Elin is no longer listed as in a relationship."
Fy fan. Den dagen blir nog slutet på min Facebook-tid. Då slipper man i alla fall alla andra som snokar.