Igår fick jag ett brev som gjorde mig alldeles varm inombords. Jag visste inte hur jag skulle reagera när jag hade läst det, vara ledsen eller vara glad? Istället blev det någon blandning som gjorde mig nostalgisk och lite halvt vemodig.
Ska det vara så svårt att säga "häng med ut på en promenad"? Tydligen. För vad skulle vi prata om, egentligen? Skulle vi gå knäpptysta och bli förbannade över att det inte är sådär fint som vi har föreställt oss? Tänk om det skulle vara precis tvärtom och att vi skulle inse hur löjliga vi har varit som har envisats med att inte våga?
Det är någonting jag inte är säker på om jag någonsin får veta.

Nåja.. Idag ska jag sy in min klänning hemma hos mormor. Den är lite för stor runt midjan som de flesta andra klänningar brukar vara. Perfekta i längden men lite för stora runt om.

Mitt te är kallt nu. Som vanligt. Jag kokar alltid vattnet och inbillar mig att det blir mycket godare så. Jag har tyvärr en ganska känslig tunga (eller är det läpparna?) och måste alltid vänta på att det ska svalna tills det är perfekt. 90 % av alla gånger jag dricker te hinner det bli kallt och går inte att dricka.

Lite sån känsla är det inom mig idag. Den känslan man när man äntligen ska dricka sitt te med en klick mjölk i och finner det iskallt.