18.

Jag är enormt stark och tuff som person men ibland lyckas man lägga krokben för mig ändå. Något som förstås enbart gör mig starkare men just nu känns "ljuset i tunneln" som ett tåg...

Ibland finner jag det mesta som ironiskt och "det här" toppar listan för tillfället. Jag har till och med sänkt garden (hör inte till vanligheterna) och sagt "jag missförstod dig" trots att vi är fler som vet att fallet inte är så. Men utan att lyckas.
Vad gör man då? Jag förstår om ingen kan ge mig svar på det, jag behöver bara få tänka högt.

Jag måste citera en nära vän till mig: "Jag känner mig som en blank sida, en som måste hitta någon ny att vara." Samtidigt som jag kan känna igen mig i det vet jag att i slutänden har jag bara mig själv, då är det bara jag och ingen annan.
Jag är huvudpersonen i mitt liv så länge jag lever och det kommer att gå snett, det kommer att rasa många gånger. Det kommer att skita sig så länge jag lägger mitt liv i andras händer, så länge jag tar saker för givet och så länge jag inte är centrum i mitt eget liv.