VIKT. Igår bestämde jag och Simon oss för att börja träna. Jag har inte velat göra det förrän nu eftersom att jag har varit rädd att halka tillbaka i gamla hjulspår.
En förvrängd syn på sig själv tar längre tid än vad man tror att jobba bort helt och hållet. Det skulle ta död på mig om jag började tänka som jag gjorde förut, om jag skulle fastna där igen. Mitt psyke skulle inte orka med det en gång till.

Att tänka på min vikt, hur jag ser ut, vad jag vill banta och träna bort osv. har tagit upp så fruktansvärt stor del av mitt liv. Flera, flera år har gått åt till att efterträva ett ideal där mensen försvinner och kroppen intar en barnliknande form. Jag valde att spy galla på morgonen och se ut som ett vitt tomt skal, istället för att leva fullt ut.

Varför? Jag menar, vilken vuxen kvinna/tonåring vill egentligen se ut som ett barn, när det stadiet för längesedan gått förbi? Allt sitter i huvudet, det sunda förnuftet försvinner och till slut blir det man tidigare bara har tänkt till en hemsk vardag och sanning.
Jag vet hur det är att vara där, men jag undrar ändå.. När man kan njuta av god mat, se snygg ut med normala former och må bra av träning - varför väljer man bort det och ersätter det med en kamp mot sin egen vilja och sitt eget förstånd?
Jag har kommit på att jag kan äta vad jag vill, i måttliga mängder, utan att det är farligt. Det i kombination med träning är den ultimata metoden för att 1, må bra och 2, trivas med sin kropp. En jävla diet bestående av frukt och vatten bantar bort mer av hjärnan än vad det gör av kroppen.
Det allra bästa sättet för att trivas med sin kropp är det jobbigaste och mest långdragna; det gäller att träna rätt tillsammans med bra mat. Men framför allt; det handlar om att tänka rätt, se på sig själv och omvärlden rätt. Det mesta sitter faktiskt i huvudet.
Om man kör på en vattendiet under en period, en måltidsdrycksdiet eller liknande - då kommer alla kilo tillbaka enklare än vad man tror när man återgår till det normala. Surt men sant. Det är dags att vakna och se vad som egentligen är snyggt. Inte är det size zero i alla fall.

Det finns ingen mall över hur en människa ska se ut för att vara perfekt. Man måste må bra och sluta inbilla sig löjliga saker som att om bara man är smal så blir man lycklig. Måendet ser man i ögonen, ögonen är själens spegel. Självsvält och stenhårda dieter tar död på den glöden i ögonen ganska omgående.
Tänk på det. Det finns genvägar men de gör oftast mer ont än gott.

Nu är det i alla fall dags att börja träna igen, börja träna rätt utan att vilja gå ner alla kilo jag har på kroppen, börja träna utan att vilja se ut som någon annan. Det känns bra, jag börjar på fredag. Grattis till mig som har kommit så långt!


Snart ska jag iväg till mormor och morfar. Att träffa dem en gång i veckan känns lite, men jag måste sluta vara så fånig med mamma och mormor snart om jag ska kunna flytta hemifrån någon gång..