Igår kom jag på mig själv med att längta efter första snön. Den känslan infinner sig varje år av den enkla anledningen att mitt liv alltid har varit fyllt av olika sorters "trassel". Den första snön har blivit någon form av själatvätt. Allt det som jag har blivit förkrossad över försvinner då, jag börjar om på ett nytt kapitel, i alla fall har jag sagt åt mig själv att det är så.
Efter första snön har jag en anledning att förtränga allt det dåliga och börja om igen på nytt, det är lite som nyårsafton är för många andra. Man ger nyårslöften, tänker att man ska börja träna mer och ljuga mindre, lovar sig själv att alltid ha lärdomen av sina misstag i bakfickan - för att inte upprepa dem eller göra någonting liknande. Man trycker på starta om helt enkelt, tänker att nu ska jag bli den där bra människan som aldrig klantar till det.

Jag tänkte att min första snön-längtan inte skulle hoppa på mig i år igen. Jag hade ingen aning om hur fel jag hade. Skillnaden i år är att jag inte ska skjuta ifrån mig allting som jag har gjort tidigare. En människa sa till mig för inte alls så längesen att jag aldrig kan förtränga någonting. "Det som göms i snö kommer upp i tö."

Kanske behöver vi både uppleva och känna känslan av misstag och sårade känslor, för att utvecklas och lära oss om livet? Kanske är också det bara en ursäkt för att allt ska låta bättre.

Första snön