Ibland vill jag nästan vara någon Linda Rosing-tjej, utan hjärna (hon har säkert en liten, ursäkta) som bara fnittrar sig genom vardagen och som tycker att det är helt okej att inte veta hur det är att kunna tänka ordentligt.
En sån där tjej som tycker att det är okej att ha en "Fadde" som pojkvän och aldrig ifrågasätter hans sätt att vara, som tittar upp i taket och låtsas tänka en lång stund (tänk er tuggummi, läppglans, håret mellan fingrarna och så bytandet av sida för huvudet att luta åt) när hon får frågan "är jorden rund?" men sen svarar att hon inte riktigt är säker och passar.

Nej, istället föddes jag krånglig. Jag blev en mardröm att diskutera med och jag passar fan inte alls i läppglans. Nu menar jag inte att jag är världens svåraste människa på den här jorden, jag har några "avlägsna" släktingar också..