Vad jag har lärt mig av livet är att aldrig ta någonting för givet.
Det började redan i fyran, kanske femman, på Björklinge Kyrkskola när jag och två av mina vänner skulle ställa upp i skolans Småstjärnorna. Vår musiklärare, vi kan kalla honom Niklas Blixt, planerade allting i minsta detalj - man kunde t o m få använda sig av motorcyklar i gruppens entré!

Småstjärnorna var hans stora projekt för terminen och vi som anmälde oss till tävlingen tränade oss svettiga flera gånger i veckan (jag fick gräsfläckar på mina byxor) för att det hela skulle bli perfekt. Vi kom med fler idéer till Nicklas och han verkade nöjd över att ha kommit på något så stort och populärt, därför fick vi enbart se filmer på hans lektioner. Filmer han ansåg vara musikaliska. Jag minns speciellt Shrek.

Några ynka veckor innan Småstjärnorna skulle gå av stapeln försvann Niklas. Spårlöst. Sade upp sig. Struntade i alla de barnen som han hade lovat så mycket. Ingen kunde säga varför, inte ens rektorn.

Vad jag vill komma till med det här är att Niklas är en nolla. En förlorare.